Det händer att de som läser min blogg hör av sig och meddelar att de inte bara läser för innehållets skull utan också för formens. Finns där någon metod? Eller åtminstone några tips?

Jag läste nyligen en intervju med författaren Lena Andersson i DN och fick bekräftat det jag förut bara hört mig själv tänka, att hon i själva skapelseakten inte skriver för någon annan än sig själv. Att hon inte tror på skrivskolor. Att den enda man kan lita på när det gäller att bedöma värdet av det man är på väg att fästa på papper – är författaren själv. Som musik i mina öron.

Alltså tänk bort alla andra. Tänk dig själv i läsfåtöljen, hur du stannar upp, läser om, begrundar, släpper taget och låter styckena ila fram i det sköna nedförslutet. Så bär det uppför igen. Nu måste du ta i lite, kanske ana lite salt, och så ett gupp, hoppsan vad var det? Låtsas att du är två och att ni samtalar, en säger något den andre lyssnar, känner efter och svarar. Efteråt kan du släppa in tanken på andra, vad de kan tänkas tycka, tänka, säga. Lyssna och justera. Du vill inte bli avsnoppad för att du slarvade med fakta.

Det enda jag tror på är med andra ord övning men inte som jag tror att många gör; skriver och skriver utan medveten eftertanke ord för ord, sats för sats. Skrivandet måste vara ansträngande för att bli njutbart. Det är som med allt annat; att lattja lite kan vara ett tidsfördriv men söker du din egen röst i skrivandet måste du
öva som på operaskolan.

Ett skrivande med alla sinnen på helspänn har inget med dagens uthällda ordmassor alternativt torftiga knapphet i sociala media att göra. Ett skrivande utan att handen hejdas är som att vissla Mozart. För mig är rytmen viktig. Och tonen. Jag gillar liknelsen vid musicerande och antar att musiker som lämnat klinkstadiet hela tiden liksom lyssnar en tiondels sekund i förväg; inåt, försöker höra hur det kommer att låta, sedan lyssnar om det blev som det skulle samtidigt som nästa ton eller slinga förbereds.

Ändå är det inte formen som avgör om du blir läst. Bill Bernrbach sa (det förtjänar att upprepas) ”tänk inte så mycket på hur du skriver som på vad människor skall få ut av det”. Shakespeare uttryckte samma sak på sitt sätt: ”Upp flyga orden tanken aldrig stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når”. De är närmare fem hundra år mellan dem. Det håller nog i fem hundra till.

Ändå måste jag erkänna att jag ibland medvetet bryter mot denna regel. Det händer att jag börjar utan den klara tanke som The two Bills kräver och att första meningen då ger en fortsättning som bär iväg med texten åt helt oväntat håll. Som i sin tur leder till nya stycken som kanske ger tanken ännu en vändning. Det är som att måla. Lägg på en klutt vitt, som ett infall, och du vet aldrig vad som händer!

Ett sätt att skriva med uttalad mening är något jag utvecklade under min tid som ”mentor” åt yngre blivande copywriters. Jag insåg tidigt att all bra text innehåller en uppsättning motsatspar: stort och smått, helhet och delar, fakta och känsla, snabbt och långsamt.

När jag gick i gymnasiet hade vi en lärare i svenska som var mer än så. Han var konstnär och som sådan även teckningslärare som det hette på den tiden. Han var en mystisk man; tystlåten med slängkappa, basker och buskiga ögonbryn. Som influgen från en annan värld gled han sakta in i klassrummet, satte sig till rätta, tittade länge och som försatt i djup koncentration ut genom fönstret och sa till slut: ”Vad stort sker sker tyst”.

Vi tittade på varandra. Efter lång paus förklarade han att detta är temat för den uppsats ni nu skall skriva. ”Nä nu jävlar, vad menar han, nu har det helt slagit slint”. Jag såg vad alla tänkte. Men också att just det var något för mig. Så jag skrev, pennan glödde och efteråt fick jag gå fram och läsa högt. Många hade inte skrivit något alls.

Han hette Mats Ola Burman och var en fin målare. Vi blev vänner och jag har idag ett par kära tavlor hemma på väggen. Men framför allt lärde han mig detta med stort och smått, fakta och känsla, hårt och mjukt. Rytm helt enkelt. Upp och ner som en cykeltur i vackra Ådalen.

Metoden jag fann utgår från bilder. Genom att skriva till bilder tvingas man kommunicera inte bara informera. Men en bild är inte nog. Jag menar att de skall vara två samtidigt. Den ena skall
föreställa ”känsla”, den andra ”fakta”. Ta vad som helst. Lägg bilden av ett landskap, ett svärmande par, en blomma till vänster. Och en bild av en bok, spade eller mobiltelefon till höger. Det hjälper om bilderna har ett visst konstnärligt värde. Ta vad du har till hands: bra bilder av den ena och den andra sorten och sätt igång. Lägg dem framför dig intill varandra. Försök inte tänka på vilka som passar, para ihop vilka som helst. Ju mindre lyckade paren vid första anblicken verkar vara desto bättre.

Uppgiften är att skriva ihop dem, få dem att gifta sig i en text som blir ”ett tredje något”. Det tvingar dig ut på grenen, långt utanför de ramar du normalt rör dig. Du tvingas upptäcka tankar, insikter och idéer som du inte visste att du hade. För att nå dit kommer du att behöva använda såväl stort och smått, helhet och delar som hårt och mjuk, fakta och känsla.

Jag minns en tjej som kom tillbaks med en text skriven till bilderna av en murspade och ett landskap om ”hur land skall byggas med naturen inte mot, med känsla och kunskap, om vad civilisation egentligen är, om att hantverkskunnande är mer än att vara säker på handen, om vems hand som egentligen gör vad”. Förvånad läste hon vad hon gick och bar på.