Filmen var bra, säger vi och berättar livligt vad vi tycker att den handlar om. Att det kan råda delade meningar spelar ingen roll. Upplevelser är privata. Boken var spännande, teaterstycket tänkvärt, poesin förflyttande. För att inte tala om vad nya musikstycket fick oss att känna. Men vad var det som var så bra? Vad skapades i våra inre kammare? 

 

Inte ens dokumentären klarar sig med bara fakta. Kameror bestämmer inte själva var de ska stå och vad de ska se. Även en självbiografi är summan av en mängd illusoriska anekdoter. Precis som sommarpratet. Bilden av en människa kan bara skapas av tusen illusoriska bilder, miljoner ord och miljarder gester. Det lyckade självporträttet borde vara en omöjlighet, ändå finns de som lyckats visa hur nära illusionen kan komma sanningen. Ibland med bara några streck och punkter.

 

Det vi ser och hör av en iscensättning. Utan illusion hade filmen varit tråkig, teaterstycket krystat, boken långrandig och musiken som allt vi hört förr. När vi konsumerar kultur är det illusionen vi söker. Det är därför som vi aldrig får nog och som utbudet aldrig sinar. Utan illusioner vore livet trist. En en älg i skogsbrynet kan tyckas pryda en vägg men kanske inte beröra de som bor där. Vad är verket då? 

 

Illusion är enligt SAOL ”den känsla av verklighet som ett konstverk, en livsskildring, ett skådespel förmår ger”. Jag fastnar på ordet ”förmår”. Så vad är det som försöker vara en illusion men inte blir det? En lätt irritation eller en ren pinsamhet?  

 

Reklamen torde vara den största av alla illusoriska scener. Så gott det går försöker den hänga med i den illusoriska värld som vi kallar den sanna. Hela dess existens hänger på konsten att förmedla förförande fakta med hjälp av sanna känslor. Utan illusion är reklam i kraft av sin mångfald snarast ett övergrepp. Det är inte fakta vi hoppas möta i den strida flod av upplevelser som tillvaron ständigt erbjuder. Fakta hittar vi när vi finner behov av dem där vi vet att de finns. Även läraren lever på att fakta förmedlas av en kreativ hjärna ovan ett klappande hjärta. Prästens predikan vilar på en bok med tusen illusioner om en tid för två tusen år sedan. 

 

Att reklam inte är redovisning av fakta, om än aldrig så omstörtande, är det inte många som längre tror. Ett tappert försök gjordes på 70-talet med blåvita varor från Konsum och Tandkrämen Tandkräm från Bofors. Det gick så där. Numera är inte problemet att illusionen inte tillåts. Utan att den är så oändligt svår att fånga. Alla vi som skapat reklam har privata exempel i vår skräckkammare på illusioner man vill glömma. (Som när vi på Arbmans i ivern att bedriva trafikpropaganda för Gulf fick upp en höjdrädd kvinna (modell) i en tall i storskogen. Under stod en jättelik björn (hämtad från lobbyn på Liz Motel i Sundsvall) och krafsade. Texten handlade om att alla i familjen ska få köra bilen eftersom det en vacker dag kan behöva gå undan på krokiga vägar. Det blev varken drama eller Putte i Blåbärsskogen. Bara extremt konstlat. Allt man kan hoppas är att det inte är sådana  exempel som inspirerar dagens illusionister.       

 

Numera är illusionen självklar i all kommunikation. Inte ens de mest tekniska företagen nöjer sig med att visa produkten med pilar som anger fördelarna. Idag borde allt fler lära sig se att ett kullager är mycket mer än en ring finurligt ordnade kulor. Som till exempel en nödvändighet för att flygplan ska kunna lyfta. Det vill säga även se arbetet bakom och den bortersta nyttan och därmed även den kultur som de små kulorna satta i sinnrika system medverkar till att skapa. Illusioner som fungerar förmedlar vad vi innerst inne menar. Det gör inte egna utsagor om hur duktiga, rika och vackra vi är. 

 

De flesta av oss kan se hur vi, även rent privat, gör reklam med allt vi säger, visar och gör. Översatt till reklamens språk hur vi ” hittar vår personlighet, mejslar fram vår identitet, vässar vår image, värderar vår position, slipar våra argument och söker den idé som i en en blink fångar allt”. Att det är summan av våra åtgärder på marknaden som bygger våra varumärken. Och att livet som är en kamp också är en kampanj. Den bländande illusionen är inte ett påhitt, den är den räddande bron mellan den som skapar och den som tar emot. Kom inget över på andra sidan var den ingen illusion, bara en synvilla.  

 

Undra på att vi som arbetat med reklam ett helt liv känner oss oförstådda i vår tysta akademi. Att reklam blivit något främmande, ett grepp som den listiga kapitalismen uppfann på artonhundratalet, trots att sanningen är att reklam alltid funnits och alltid kommer att finnas. Än idag är den alltför ofta även bland ekonomer, politiker och journalister som alla dagligen lever på och med reklamen inget man talar om. Den ska göra som kungen; verka men inte synas. För att man inte fattar eller inte vill fatta? 

 

Den ende som garanterat förstår reklamens innersta väsen är den som försöker utöva dess konst. Men ytterst sällan hörs dess mumlande röster. För att det obegripliga inte vill förklaras? Eller inte kan utan svarar som Anders Österlins gjorde när en tysk journalist tog sig besväret att resa till Malmö och fråga; ”tja, hur målar man en blomma?” 

 

Att göra reklam är en drift. Alla odlar vi den talang vi fötts med i ivern att få vara med, bli någon. Bara eremiten klarar sig utan att tala, förklara, berätta, argumentera, förmedla illusioner av vad som menas. Det som håller gemenskapen levande är konsten att tala sig samman. Samtala som det heter. En avart är konsten att att tala förbi varandra utan att det märks.  

 

Det går naturligtvis inte att i dessa tider leka med dessa tankar utan att tänka på att vad världen nu behöver är just konsten att tala sig samman. Inte genom att slå varandra i skallen med vassa argument utan genom att skapa bilder av hur allt också kunde vara.

 

 

När jag letade bild till den här texten kom jag att tänka på vårt jobb på OCH för Finska Turistbyrån. Alltför få svenska resenärer hade fattat (och har så än) att landet öster om oss är värt mer än ideliga turer fram och tillbaks med färjan. Jag minns hur jag skrev åtskilliga texter där fakta borde tala innan jag släppte allt och lät illusionen ta över. Det inspirerade Lasse (Liljendahl) till bilder av känslan av ett land. Ett jobb som jag gärna minns. Bilden (beskuren)  ur boken Öga mot Öga (finns än i Äppelvikens Bokhandel). 

 

Texten i sin helhet: 

Du kan resa till jordens andra ände och ändå inte se och uppleva mer än du kan göra runt knuten. Du kan tro att bara din resa blir tillräckligt dyr måste den ge så mycket mer än den billiga. Du kan ha fått för dig att riktigt roligt får man bara om man reser i grupp med likasinnade. Du kan söka kultur, kvalitet, värde, tradition och tro att du måste till Rom eller Kairo. Du kan söka sol, bad, klara vatten som omsluter din nakna hud i månskenet och tro att vi talar om Hawaii. Du kan tro en massa och resa alldeles fört långt, alldeles för dyrt och alldeles för länge. Lyft blicken, vrid fokus, lyssna på dina signaler, lämna fågelsträcken, flyg lågt så ser du vad du missat. Finland.