Alla som var där minns hur Teddys pappa reste sig vid minnesstunden och berättade om sin son. Det var en stolt pappa, det fanns det ingen tvekan om. Dessutom en duktig berättare som hoppade över alla dessa adjektiv som så lätt sväller i munnen när sorgen tar över. Istället valde han att berätta en historia. Och han hade inte bråttom.

 

Händelsen som kom att påverka Teddys liv, som han så ofta återkom till varje gång med nya försök till förklaringar och analyser, hade helt uppenbart satt djupa spår. Det hela utspelade sig en Annandag Jul i prästgården som nästan låg granne med deras. Alltså hemma hos prästen och hans fru där det varje söndag bjöds till Söndagsskola med saft och bullar som grand finale. Gossen var då fem år.

 

Teddy hade beskrivit det som att en stor svart herrsko kom farande. Han satt på golvet i det stora vardagsrummet. De andra barnen märkte ingenting, de var förlorade för världen, lekte med sitt i sina egna fantasier. Den stora svarta skon tillhörde prästen som alltid, även en söndag, gick klädd i finkostym i sitt eget hem. Teddy hade aldrig kunnat glömma honom: en liten rundnätt man med mörkt hår, spikrak bena och tjocka glasögon som hette hornbågade. En snäll präst som inte ens kunde slå ihjäl en fluga, sa man. Ändå hade han orsakat Teddy sår för livet. 

 

Söndagsskolan började alltid med att prästen först berättade om Gud, Jesus och himmelriket. Sedan sjöng man medan pastorn spelade piano och alla barnen stod prydligt uppradade. På ett bord intill ståtade den fina julkrubba som bara togs fram under några dagar varje år. Efter bönen fick de leka fritt. Den stora mattan låg undanrullad och vardagsrummets blanka golv bredde ut sig. Prästens fru höll sig undan men alla visste att hon förberedde timmens viktiga sista tio minuter; hallonsaft och nästan varma bullar. Saften var hennes egen, kokt på bär från den fina trädgård som hade egen skötare.

 

I juletid stod prästgården som i blom. På kvällen lyste det från alla fönster. Men inne brann redan på eftermiddagen, direkt efter högmässan, ljus och kandelabrar. Från köket spreds dofter av kanel, saffran och vörtbröd. Alla barnen var extra fina, många flickor hade rosetter i håret. Krubban var upplyst inifrån av en lampa som inte syntes. I det stora spröjsade fönstret hängde den stora julstjärna som tillhört gårdens tidigare präster. 

 

Allt detta berättade Teddys pappa att även Teddy velat ha med när han själv senare i livet kände för att berätta sin historia. Nu satt släkt och vänner samlade i församlingsgårdens finrum. Allt eftersom pappan berättade avtog sorlet. Hans berättelse tystade även koppar, fat och skramlande skedar. Knappt någon tog en kaka till. Man förstår att alla undrade vad som skulle hända och vad den stora svarta skon hade med saken att göra.        

 

Prästen hade berättat om barnet i stallet och om herdarna som kom med gåvor. Julklappar hade barnen tänkt. Efter sången, berättelsen om Jesu födelse och bönen bars två stora lådor fram fulla med roliga saker. Det här var innan Lego kom och gjort allt annat ointressant. Där låg klotsar i alla färger och formationer, enkla pussel, papper och kritor, även böcker. Snart gick prästen runt med händerna på rygggen och tittade på vad barnen ritade, hur de byggde hus och försökte tvinga bitar att passa i pusslen.

 

Men för Teddy fanns bara modelleran, alltid nya bitar i olika färger aldrig gamla redan knådade klumpar som de han hade hemma där de fort blev svettiga och fulla med hårstrån, skräp och annat. Han glömde aldrig doften av modellera, brukade han berätta. Hans mamma och pappa hade själva gjort karriärer i så kallade fria yrken. Pappan var bildlärare, eller teckningslärare som det då hette, i den lilla småländska stadens enda gymnasium. Mamman var bibliotekarie utan formell utbildning men med eget skrivande. Hon hade skrivit flera böcker om bygdens liv och leverne. Teddys syster som var fem år äldre gick tidigt andra vägar än lillebror. Nu arbetar hon, sa pappan och såg ner i sin kaffekopp, på en tevekanal i Tucson Arizona men kunde tyvärr inte komma till begravningen. Alla kunde se den lille pojken sitta finklädd på golvet i den stora fina prästgården och även känna stämningen av frid, lek och allvar. 

 

Intill Fred satt en moster till den avlidne. Mostern såg förtjust ut, hon hade redan i kyrkan förstått att mannen av åldern att döma måste ha varit en gammal vän till Teddy men också att de troligen inte träffats förrän i mogen ålder. I jobbet kanske. Och att de som mogna män inte gör; talar om sina allra tidigaste år med varandra. Hon hade mycket att berätta. 

 

I hemmet fanns ett hembiträde med eget rum eller snarare en alkov i anslutning till det stora köket, berättade mostern som rappt tecknade Teddys barndom. Hon hette Astrid och var synnerligen from. Varje kväll innan hon kröp ner i den bäddbara soffan i alkoven tände hon ett ljus, läste ur sin sin bibel, bad sin bön stående på knä med armbågarna på soffkanten och somnade utan fläck på sitt samvete. Av allt som yttrades medan kaffet fylldes på förstod alla att Teddy hade växt upp i en idyll med timmen i söndagsskolan som en av veckans återkommande höjdpunkter. Där hade den lille gossens skaparkraft fått full frihet. Hela släkten hade beundrat hans bilar, båtar, hus, människor men allra mest djur. 

 

Teddy var mycket konstnärligt lagd, berättade mostern. Hade det i sig hemifrån. Det kom i alla fall inte från pastorn, sa hon och snörpte på munnen. Det hördes att prästen trots allt och alla år som gått ännu inte var benådad. Teddy levde sig in i andra världar långt borta från vardagens, sa hon. Fred tänkte på de gamla grekiska filosoferna och sin egen erfarenhet av försök till konstnärlig verksamhet; att det handlar om att kunna förflytta sig in i andra dimensioner, hitta dörrar till den fria fantasins oändliga landskap. Och att där och då ha med sig sitt uppövade hantverk, som ju mer uppövat det är gör tanken desto friare. Att målet för all konstnärlig verksamhet är att få pennan, penseln, instrumentet att bli ens bästa vän, inte ens värsta fiende. Blir den det kan den skapa det som allt handlar om; illusionen av verkligt.

 

Fred som berättat för mostern att han var i reklambranschen, det hade hon tidigt avkrävt honom, tänkte på sitt eget famlande med orden, bilderna och formerna och berättade att både han och Teddy hade, var och en på sitt personliga sätt, varit illusionister. Att de hade brukat tala om det. Att sanningen är en föreställning och att alla har rätt till sin, juridiskt sett. Att lögn tyvärr inte är förbjudet men då hade han redan förlorat henne.

 

”Illusionister”, hade hon sagt och sett tvekande ut men Fred hade förtydligat att det i både hans och Teddys jobb ingick att skapa berättelser som inte var sanna, men nästan så sanna att de som fick höra dem tyckte att de var tillräckligt sanna för att man kunde tro att där fanns något gömt, något att kanske bry sig om. När kvinnan fortfarande såg tvekande ut hade han sagt ”som det där med krubban, herdarna och det lilla barnet”.   

 

Så närmade sig pappan äntligen den händelse som så drastiskt skulle ha påverkat Teddys liv. Det hördes på tonen. Fred  som även han hunnit bli präktigt nyfiken avbröt mostern genom att helt enkelt sluta möta hennes blick. Händelsen som den här julen kom att påverka Teddy så påtagligt, berättade pappan, kom sig av att Teddy länge arbetat med sitt menageri, en cirkus som paraderade på pastorns parkett. Sakta men säkert hade han mejslat fram lejonen, tigrarna, elefanterna, clownen, flickan som var i färd med att slå baklängesvolt, mannen med taltratten. I hans egna ögon var verket på väg att fullbordas. Hans små men långa starka händer hade knådat, rullat, vikt, klippt och rundat av. Som vuxen skulle han förstås ha sett att cirkusen varit klumpig, klantig, vinglig, ofullständig och slätstruken; ett försök att se ut som alla andra avbildade cirkusar. Men också att den tidigt i hans konstnärliga utveckling beskrivit en värld utanför hans egen. Först i mogen ålder hade han förstått att en fulländad bild av en cirkus inte ska se ut som den man ser utan som den man känner; bilder som för tanken till cirkuslivet med dess former, färger, dofter, ljud och ljus. Bildläraren hade talat och talat väl. Fred gillade honom. 

 

Det var mot slutet av timmen som allt rasade, sa pappan. Teddy hade otåligt väntat på att pastorn skulle komma förbi och berömma även honom. Alla andra hade verkat gå före. Den här gången satt han inte på precis samma ställe på golvet som han brukade utan någon halvmeter vid sidan om. Hela hans cirkus stod uppradad. Pastorn hade precis studerat en teckning som en flicka gjort och skulle vända sig om. Då insåg Teddy, långt innan det hände att den stora svarta skon inte snurrade runt på klacken som den skulle behöva göra utan att den liksom fastnade i rörelsen. För ett kort ögonblick tappade pastorn balansen, var tvungen att snabbt flytta den stora svarta kolossen till sko ett halvt steg för att inte ramla. Sedan den andra i ett försök att korrigera katastrofen. Som istället fullbordade den. 

 

Teddy hade ofta försökt beskriva hur han förstod vad som skulle hända redan innan rotationen fullbordade det. Under loppet av en enda sekund såg han, hur det som var på väg att ske skulle påverka hans liv. Att händelsen satte spår, förstod alla som fick ta del av den. Där låg hela hans värld inte bara i spillror utan platt som en pannkaka. Allt han velat visa sina föräldrar på den kaffestund hemma hos pastorn som utlovats alla föräldrar söndagen efter Trettondagen låg mosat. Den ena klumpen hade pastorns skoavtryck mitt på.  

 

Det hade förstås varit ren och skär otur, kanske vållad av Teddys eget tilltag att ha flyttat sin plats några decimeter från där han brukade sitta. I ett rum som pastorn kände som sin egen ficka, där han kunde gå i mörker med förbundna ögon, vända på klacken utan att tappa balansen. Ändå kunde Teddy inte förlåta. Han hade aldrig mer gått dit. Pappan berättade att de bönade, bad, lockade. Pastorn var förstås otröstlig, hans fru också. Men ingenting fick Teddy att glömma eller gömma sig bakom att sånt händer. Att sånt är livet. Därför berättade han aldrig historien för någon annan än sina föräldrar. Han hade försökt med en nära vän och senare i livet med sin unga fru. Båda hade sagt sig förstå men det hade ingen av dem gjort. 

 

Inte ens Astrid hade förstått berättade kvinnan, som nu hade Teddys fulla uppmärksamhet, medan hon tog en kaka till. Astrid hade i enlighet med sin tro menat att det var mänskligt att fela och gudomligt att förlåta men Teddy hade aldrig kunnat ta in den orättvisan. Astrid hade inte bara bett utan även krävt att han skulle gå till pastorn och berätta hur ledsen han var men också att han förlät den olycklige mannen. Hon skulle följa med honom, hade hon sagt. Men det hjälpte inte. Teddy gick aldrig mer dit och prästen fick leva med sitt oförlåtliga misstag.

 

Långt senare, visste mostern berätta, hade Teddy fått veta att hans föräldrar besökte prästgården i hans ställe. Sagt hans ord. Överlämnat hans förlåtelse. Det hade känts som ett svek. Mostern, Fred minns att han aldrig lade hennes namn på minnet, hade levt sig in i hur pastorn måste ha känt det. Hur han och hans fru måste ha ältat detta olycksaliga felsteg, dessa två små förflyttningar av fötter som absolut inte ville något illa. Hur svårt det måste ha varit för en kyrkans man att inte nå fram med sin bön om förlåtelse. 

 

Men mostern visste mer. Nu fick Fred veta att Teddy skulle komma att göra slut även med Astrid. Han var då i yngre tonåren och skulle aldrig glömma scenen, sveket. Hur mostern kunde veta det framgick inte men Fred var mer än beredd att höra hela hennes historia. Astrid som var lovad till Jesus, tillbad honom, lovade honom evig tro och lydnad, som låg på knä framför utdragssoffan med knäppta händer och med tårfyllda ögon lyfte sitt hjärta mot himlen, henne hittade han kvidande, det var mosterns eget ord, en sen kväll då han gått upp för att kissa, ljudet hade fått honom dit, i den trånga soffan med en kille ovanpå sig. Teddy hade omgående känt igen jackan som hängde över stolskarmen. Killen var en av stadens farligaste. Inte för att han var kriminell eller något sådant utan för att han hade bil, en bländande amerikanare med ljusramp fram och stor sån där fena bak. Delvis ett hembygge, hade mostern fått veta. 

 

Han hade stått kvar de sekunder som för evigt skiljde dem åt. Mostern tog sista biten av tårtan som legat där som om den väntat på att få bli berättelsens slutkläm. Medan Fred funderade på hur han skulle formulera sig hörde han henne förekomma honom, medan hon trevade efter handväskan på golvet, ”ja, du förstår förstås vad dom gjorde”. Fred sökte hennes blick som hamnat i väskan och sa att det låter inte likt Teddy att han skulle göra slut med henne för evigt för att hon älskade med sin kille.

 

”Älskade”, sa mostern och drog igen dragkedjan. Fred log. Han mindes mycket väl hur Teddy själv berättat om händelsen en kväll på krogen när det blev sent och de satt ensamma kvar. Inte om det där med pastorn och modelleran, den delen av historien hade han aldrig hört, utan hur han en dag kom hem från skolan tidigare än han skulle. Alltså inte mitt i natten. Mostern hade skonat flickan, sex på arbetstid hade gjort flickan mer ont än hon förtjänade.

 

På vägen hem tänkte Fred på hur Teddy berättat om Astrid, att hon var hans första kärlek. Men oåtkomlig, redan en vuxen kvinna och så detta med att hon för alltid var bortlovad till en annan. Han hade sett killen han hatade tränga in i Astrids helighet. Hur hans rumpa knep och stötte. Men framför allt, det han aldrig kunde glömma, hur hennes stora blå ögon leende och länge hade sett in i hans.

 

LF

 

PS. Du har läst några sidor ur en längre text med titeln ”Illusionisterna”. Vad som händer den medan den ligger till sig återstår att se. Kanske hittar jag fler bitar som passar här.