Jag vet inte hur många gånger jag på senare tid knappat fram en ny tom sida i hopp om att jag ska få till ännu en text. Men det har inte velat sig. Tanken släppte, lusten försvann och annat tog över. Det är med andra ord dags, även för mig, att lämna reklambranschen (inte reklamen). Den har sitt öde i sina egna händer. Matcher ska spelas på planen och inte på läktaren.

Men John (Mellkvist), jag minns dig från alla möten med Hans och hans strategiska design, du skulle bara veta vad jag idag vet om åldrandets villkor. Allt du lärt dig och så klokt förmedlar är bara försmaken. Och måste så vara. Se inte detta som kritik utan som uppmuntrande; att än finns det mest väsentliga kvar att upptäcka och försöka berätta om: Den empiriska sanningen.

Jag vet vad reklam är, vad den inspirerar och är kapabel till,  vad den aldrig kan eller bör tvätta ur sig,  vad den alltid innerst inne vill hur den än försöker förställa sig. Jag vet vad som driver kreativiteten, allt som aldrig framkommer ur aldrig så många seminarier, rapporter, manualer och rankinglistor. Jag förstår de ängsliga köparnas varnande fingrar men också de modigas hållna tummar, känner  Guldägget, till och med spermien, förstummas av ägginflationen, de berömdas hall och omvärldens totala tystnad.

Men jag kan inte längre skriva om det. Har dessvärre dessutom försökt alltför länge. Jag är gammal, ute ur leken, bortopererad, tystad av min egen historia. Den som tror att jag gnäller lägger bara ytterligare lök på min lax; att jag är schack matt och därför tömmer brädet.   

Att bli gammal är inte bara förbehållet reklamfolk. Ovanstående gäller förstås även poliser, sjuksköterskor, lärare och alla andra som sett och hört allt tusen gånger, tagit del av resultaten och till sist hamnat där jag nu befinner mig; på läktaren bland alla andra förståsigpåare som skriker samma råd, förbannar samma misstag med samma ord och åtbörder (bortsett från pyrotekniken). Därför att inga andra, nya och bättre, finns. För att allt låter likadant ur vem det än kommer. När en tioåring vrålar ”spela på kanten” vet hennes farfar sin plats på läktaren. Och vem som nästa gång tar med sig vem.  

Däremot kommer jag aldrig att lämna reklamen. Idag är allt reklam. Jag tänker att min spalt i fortsättningen ska heta det. Att Bara Ord blir  Allt är reklam. Ser man det som händer och sker på det sättet finns allt att skriva om. Hörde nyss om prinsessan som sätter strut på sitt huvud, som  planerar att stundtals  vara vanlig entreprenör inom segmentet hudvård. Och om den kärlekstörstande mannen som menade att kommunikation är hans bästa gren men visade sig mest vara bra på att prata om sig själv.

Vi får se vad det blir, och hur, som Emil kan ha sagt när han satt och täljde på sin pinne.