Vägen upp är vacker, följer naturen, flyter längs den, inte igenom, smeker en bergskam, touchar ett vatten. Det är en tidig oktobermorgon och naturen skiftar i höstens hela färgskala.

På krönet vid Körningsgården öppnar sig plötsligt Höga Kusten. I fjärran havet, fjärdarna, de branta bergen med sina blåsvarta skogar och långt där nere Vågsfjärden som en gång var del av havet men nu är en insjö i vars blanka yta Nordingrå kyrka speglar sig. Härifrån anar man hur landet sakta rest sig millimeter för millimeter under tusentals år. Backen upp är lång och brant. Instinktivt släpper foten gaspedalen och automatväxeln kuggar ner. Oväntat högt, i fjärran miltals bort, sträcker horisonten sin tunna linje.

Efter Häggvik följer vägen viken som ligger djupt inbäddad mellan kuddformade berg. Passerar ortens tidigare mest kända industri där surströmmingen förr gick på tunna. Övergår strax efter bron över ån till en byslinga knappt bredare än en Volvo. I snåret framme vid skogskanten anas stigen som leder upp mot Storbergets topp. Den branta promenaden kantas av vassa, spretiga grantoppar. När blicken någon enstaka gång orkar orientera sig uppåt ser de ut att peta de mulliga stackmolnen i rumpan. Vandraren flåsar, tänker på målaren som stretade med sitt staffli, sin låda och lilla fällstol.

Plötsligt framme. Hela havet öppnar sig. Det omaka paret tvärstannar. Horisonten ligger nu än mer förvillande högt upp på himlen, som vore den felritad. Långt där borta strax under mötet mellan himmel och hav ligger först Storön sedan Härnön. Nedanför stupet seglar holmar av och an som barkbåtar. Till höger i förgrunden en björk, en ättling till den obligatoriska Osslundska som vindpinad och krokig placerades på varje tavla han målade från just den här platsen så att det hisnande perspektivet förstärktes. Hänförande! Hon blir stående helt stilla med återhållet flås i bröstet, ser sig om.

Mannen stapplar de sista stegen upp på krönet, han är högröd i ansiktet, läpparna blånar, han andas tungt, flåsar våldsamt, släpar sig fram till bara ett par meter från bergskanten, står blick stilla en sekund eller två, kvider till, faller på knä, sträcker ut händerna först som bedjande men tar sig sedan åt bröstet med båda, sjunker ihop…

 
Ovanstående är sidan 18 i manuset till en roman som ligger och kanske mognar till sig. Kunde passa, tyckte jag, nu när jag drar till just dessa trakter. Kanske också en annorlunda text, som det i höst kan bli fler av. Vi får se.
Tack för att du var med under våren. Det blev, som jag föresatt mig, ett inlägg per vecka. Tätare publicering klarar jag inte eftersom jag inte vill blogga om allt som tycks kunna falla en bloggare in. Tanken är att bli läst inte bara ögnad. Idén må vara omodern men vem vet, kanske är den gamla konsten att skriva långa brev så modern att den ännu inte anas av nutidens framtidsprofeter.
Hoppas at du vill vittja min låda även i höst. Jag räknar med att vara igång igen i mitten av augusti. Läs böcker under tiden. Själv läste jag nyligen Profeterna vid Evighetsfjorden av Kim Leine och ångrar att jag inte gjorde det långsammare.
 
Trevlig sommar!
Lars