Utanför blånar oändligheten; formationer som möter varandra, himmel, hav och berg som skiftar i allt som går i blått, grönt och det som kallas grått men är summan av svart och vitt. Lager på lager miltals bort. Ständiga byten, ibland minutsnabba. En tur till skuggan, kanske till förrådsboden, och stämningen ut över fjärden kan vid återkomsten vara en helt annan. De stora fönstren fångar varje sky. Plötsligt, som helt nyss, kan det kännas som om sommaren fått en släng av höst för att kort efteråt vara samma skugglösa högsommardag.

Det lär bli trettio grader idag. Nionde dagen i rad. Imorgon drar vi åt nordväst, upp mot Gäddede, Stekenjokk och Saxnäs med allt vad där emellan finns att uppleva av samekultur och fritt fallande forsar.

Kikaren står på sin plats vid fönstret. En prick växer fram, en ensam figur stretar i motsjö. Förtexten till en film att själv befolka rullas fram, en roman öppnar sig, kanske en tusenårig historia om Norrland som det ”riktiga” Sveriges stora kolonilott. Jag lyssnade på Po Tidholms sommarprat. Så väl han fångade tragiken i denna omvända ordning; en tärande landsända på väg att (tillfälligt, tro mig) överges av alla. Ändå rikast i världen. Rikare för varje dag som går i takt med att allt fler tänker om, upptäcker nya inkomstslag i tillvaron. Hörde häromdagen om affärsfolk från Shanghai som var på besök hos bekant med röd stuga i brynet ner mot viken. Väl framme tvärstannade de utanför bilen, ville aldrig gå in. Djupandades, slukade den öppna vidden. Hörde plötsligt en tystnad de inte visste fanns.

Så tänker jag ofta, det gör man lätt här uppe, på vad som är värt vad här i världen. På hur många i världens ekonomiska kluster av traditionellt slag som tvingas använda den hårt sittande extraförtjänsten till att söka sitt boende längre och längre bort i hopp om att få se ett träd och för en stund slippa munskyddet. Vad är cabrioletens fartvind mot havets och barrskogens friska luft, för lungorna menar jag? Och vad är källfriskt vatten värt alltid nära till hands att skölja njurarna med?

Norrlands sista naturresurs är tack och lov svårexploaterad. Än är luften hög, klar, vattnet porlande kallt, vidderna oändliga, tystnaden full av ljudlöst liv. Överallt gömmer sig stiglöst land där endast björn, lo och älg vandrat. Nyligen var en granne ute på morgonpromenad med sin hund. Femtio meter bort stod ett lodjur. Alla tre tvärstannade, glodde på varandra ett tag, sedan lommade lodjuret makligt in i skogen. Bara att känna en sådan man och höra hans berättelse, veta att det kunde varit jag, är vassare än ett djurparksbesök. En annan berättade om ett sent kvällsdopp i ”egna” insjön tillsammans med en bäver.

Det bästa här i världen är fortfarande gratis, men finns bara på vissa ställen. Som i Norrland där en stuga som kostar miljoner i Stockholm kan kosta sexhundrasjuttiofem tusen, som den vi ser när vi böjer oss fram. Apropå ekonomi hörde jag om hotellet i inlandet som satt upp en skylt där det står (ungefär): Tänk på att varje gång som du inte handlar närodlat sjunker ditt hus med tusen kronor. Det kallar jag copy!

Ändå glor jag, de mornar vi är uppe tidigt, på riksteve. Och jag blir så trött. Morgonteve har märkligt nog den inverkan. Solen hittar inte vårt altanhörn förrän efter åtta. Så där sitter någon som har klättrat i berg i smoking eller en som har tänkt dra upp världens största fisk från en kajak eller någon av alla andra som hittat ett listigt sätt att fånga en idéfattig redaktions intresse. Och dessemellan tevereklam ofta så infantil att skolteater vore bättre. Men sådan teve sådan tevereklam. Vad annars?

För vilken reklam skulle passa till inspirerande inslag om det märkliga Norrland. Jag menar det talas ju redan norrländska eller vad det nu skall föreställa överallt i svensk reklam. Förnedrande tycker vi som kan språket och känner de djupa undertoner som gått filmfolket förbi. Förnedrande är dessutom alla taskiga påhopp på djuren; hundar som dyker efter vad det nu är, inte är det hundben, zebror som ser dåligt och får som inte vet att de inte är roliga.

Jag tittar ut över boniteten. Det växer så det knakar i arrendet framför huset. Kanske dags att ta röjyxan och gå ner och svetta upp sig lite. Så får det bli.