Ett av sommarens stora nöjen är att städa förrådet. Att få åka till Återvinningen med fullastad bil medför närmast sinnlig njutning. Jag ler hela vägen till Högberget utanför Kramfors. Att det hela är en rent idiotisk åtgärd är en annan sak. Här har kommunen lyckats krångla till gemensam upphämtning av grovsopor så till den grad att alla i byn nu åker tolv mil i egen bil med allt vad det kostar miljön. Men det är en annan sak. När byråkratin väl segrat släpper den inte greppet.

 

Särskild njutning skänker bråte och gammalt gods som överlevt tidigare utrensningar t.ex. en stol som börjat halta betänkligt men som förr fungerade att sitta på vid årsmötet uppe på grusplanen. Ett möte som jag för övrigt gärna avstår. Jag har genomlidit ett flertal samfällighetsmöten under årens lopp. Alla har efterlämnat ledsna miner hos de som, när inga andra ville, tog på sig att för allas skull göra så gott man kan. På sitt vis. Men där griper snabbt mötesekvilibristen in. De finns överallt. Folk som tror att stora församlingar leder man bäst genom att utgå från det finstilta. Sedan har vi de som aldrig deltar i arbetet eller går på möten men ändå alltid, efteråt, vet hur man borde ha gjort. Ack ja.

 

Nåväl, detta var utvikningar. Jag sitter alltså i bilen, njuter av färden genom det vackra landskapet. Särskilt nöjd är jag över att jag denna gång fraktar den pryl jag hatat mest i fjorton år. Vid varje tidigare rensning har den slunkit undan för hur blir man av med en bomb? Sänker den i havet? Men nä så gör man inte. Får fundera. Kanske nästa år? Och så blev den kvar, år efter år.

 

Men nu låg den där. En stor pjäs, som en stubbe hög som ett A4. Ett tiotal tjocka stavar hopsatta till en skrämmande enhet. En fyrverkeripjäs inplanterad i förrådet av en kund som vid millennieskiftet trodde att jag skulle bli glad åt att kunna bränna av värsta smällen för att markera att nu jävlar tar vi nya tag i Norrland. (Vi firade in nyåret i Ådal, vilket denne kund visste). Paketet kom till ICA som tyvärr inte hade lämplig hund på plats.

 

Vad kunden inte visste var att jag avskyr fyrverkerier på egen tomt. På andras och på lite håll går bra. Alltså åkte den in i förrådet med åren allt längre och längre ner under bråten. Men jag glömde den aldrig, ständigt gnagde problemet: Vad göra med den? Även grannar jag frågat ryggade betänkligt när de såg åbäket.

 

Framme vid Högberget går jag, när allt det andra; gamla madrasser, färgburkar och båtbatterier hamnat på rätt plats, fram till en gentleman i overall som jag förstår tillhör servicen på stället. Han ryggar tillbaks som om jag hotat honom med pistol.

 

”Nej, för fan, såna där kan vi inte ta emot, det var det jävligaste, hur skulle det gå till, vad skulle vi göra med en sån, rena bomben”

 

”Ja men”, försökte jag, ”vad ska jag göra med den?” ”Ja, inte vet jag”, sa han och sken upp, ”jo förresten gå till Polisen med den”.

 

Jag kör in till Kramfors och fram till nya fina polishuset, hinner fundera länge över hur själva entrén bör göras. ”Hej, titta vad jag har” är nog ingen bra idé. Än mindre att bara dyka upp framme vid disken, om jag hinner så långt innan jag blir övermannad, med bomben under armen. Måste skydda den. Jag stannar och hittar en papperspåse i bilen, bomben fyller den väl. Jag försöker vika ner kanterna. Bomben är skickligt designad, den formligen lyser av explosivitet.  Jag går försiktigt fram till entrédörren, kikar in genom glasrutan, tomt, bara en ung flicka sitter ensam bakom disken. Kanske en sommarvikarie okunnig om hur man tar hand om en som kommer klivande med en bomb. Men det måste ske. Jag förbannar klädseln, borde ha avstått t-shirten och shortsen som jag bott i några dagar. Drar till håret och rätar upp gångstilen. Försöker se ut som om jag är på väg att anmäla bortsprungen katt eller något. Det är gott och väl tio meter över öppet golv fram till disken. Inser att når jag väl fram helt oskadd kommer påsen att vara dold medan jag får tid att lugnande och etappvis förklara mitt ärende.

 

Hon tittar gudskelov inte upp förrän jag är framme. ”Jo”, säger jag, ”du förstår jag håller på och städar ur förrådet och då är det så att när det var millennieskifte, det är fjorton år sen nu, tänk vad tiden går, då var det en man, en kund till mig, jag hade en reklambyrå på den tiden, som tyckte att jag skulle ha ett lite trevligt fyrverkeri i stugan ute i Ådal, du vet, i Nordingrå längst ut mot havet”. Jag tar paus.

 

”Jaha”, säger hon och ser lite frågande ut. ”Och?”

 

”Jo, jag har en pjäs sedan dess, en fyrverkeripjäs som är rätt stor, faktiskt väldigt stor, som jag aldrig ville smälla av”. Vågade smälla av borde jag ha sagt. ”Jag tog den till Högberget men där ville man inte ta emot den, gå till Polisen sa en man, så nu är jag här”, sa jag och lyfte upp kassen som vore det vad som helst i den. Hon böjer sig fram. Ryggar till som alla andra gjort före henne. ”Men Jösses! Vänta här”. Innan jag ställt ner kassen är hon borta. Jag hinner se henne slinka in genom en öppen kontorsdörr i början av en korridor, hör henne förklara men ändå lämna frågan öppen. Vem är mannen där ute? Orakad som jag vet inte vad. Och är det verkligen en fyrverkeripjäs, kan de vara så stora? Kanske hinner hon tänka att tänk om hela nya fina polishuset, som alla är så stolta över, flyger i luften och jag bara kan stamma, om jag klarar mig vill säga, att han såg faktiskt snäll ut. Och han sa att det var en extra stor nyårssmällare eftersom den var speciellt framtagen för millennieskiften.

 

Och jag hör hur en annan, även hon en kvinna, motvilligt lyssnar. Kanske hade hon nyligen befunnit sig långt inne i internets intressantaste skrymslen. För en sekund tänker jag tanken att bara gå men inser förstås att det är den sämsta idén av alla. Till slut, efter den evighet som förstås bara var ett par minuter, kommer båda ut, den riktiga polisen i uniform och allt. Tveksamt tittar hon ner i påsen, petar försiktigt med ett finger på bumlingen, bestämmer sig för att en riktig bomb nog inte skulle formges så lockande och säger:

 

”Okej, vi tar ditt namn och telefonnummer och tar hand om…det här”.

 

Så om någon framöver hör en sjujävla smäll i trakterna av Kramfors i samband med att Polisen har firmafest, då vet ni att de bara gör sitt jobb.

 

 

 

Med denna lilla historia lämnar jag sommarens Ådal i hopp om att jag hittar lite mer vettiga saker att skriva om när jag väl sitter i min gamla vanliga holk hemma i Bromma igen.