Varje människa är värd en intervju”, skrev jag som rubrik på ett jobb vi gjorde för många år sedan för Tidningsutgivareföreningen (TU). Tanken var lite vassare då än den är nu. Idag intervjuar ju var och en sig själv. Nätet står öppet, det är bara att fatta pennan ungefär som jag gjort.
Även denna sommar satt jag på altanen och sommarpratade med gamla och nya vänner. Det gjorde säkert du också. Berättade, skar tunna utsnitt ur ditt liv, sökte de som bäst i förhållande till tiden, platsen och sällskapet förklarar eller åtminstone antyder vem du är vad du vill och går och tänker på. Berättandet är helt spontant, det ena inlägget ger det andra. Ändå har det riktning. Efteråt när solen gått ner och värdfolket samlar in tomglasen har du blivit en ny personlig bekantskap för somliga och en fördjupad för andra.
Jag övertygad om att otaliga sommarprogram som sänds på privata altaner och verandor, i sittbrunnar och bersåer är minst lika underhållande, intressanta, lärorika, spännande som det som den dagen sändes i radion. Berättandet är en konstform som många behärskar privat. Den har inte med värst, störst och vackrast att göra utan med konsten att möta tillfället och tillfällets publik med ett just då nytt intressant inlägg – personligt framfört.
Jag tänker ofta när jag åker bil, på att i stugan vi just passerar ”där har det hänt saker” eller ännu hellre ”där pågår det mest otroliga”. För att inte tala om vad som hänt i byn. Eller just pågår. Eftersom jag en gång trodde att jag var ämnad att bli journalist, och även utbildade mig till det på anvisat sätt, har det varit min arbetshypotes: Bromsa in var som helst, gå fram till närmaste dörr, ta av mössan, torka bort snuset, knacka på och framför något påhittat som att ”jag tror att jag för länge sedan hade en släkting som bodde här eller strax intill”.
Det kan sluta med att du bjuds in på kaffe. Det kan också sluta med att dörren åker igen så fort att du knappt hinner få undan foten. Kaffet kan bli påtår och tretår. Kanske till och med kask. Eller avec beroende på husets vanor. Låt inte husets yttre lura dig. Det kan bli såväl torr sherry som rökig maltwhisky med tjugo år på nacken i en skev liten stuga med blommiga gardiner.
Samtalet kan då halka in på än det ena än det andra. Styrd av hypotesen kan du nu börja pröva olika intresseinriktningar för att på så sätt ringa in vari hemligheterna består och var den sitter. Inte privata hemligheter som sjukdom, död och skilsmässa förstås utan mer hobbybetonade hemligheter. Alla har nämligen en hobby även de som inte kallar sitt samlande, odlande, fotograferande, poesiskrivande, akvarellmålande för det. Och många har en hobby som gränsar till rena nippran eller som skapat ett expertkunnande som utan vidare kunnat ge dem en plats som side kick i diverse frågesportprogram.
Först får du höra det vanliga att man stickar, snickrar och läser böcker. Ge dig inte med det. Se dig om. Kom ihåg att vinden i ett gammalt hus brukar vara en säker källa. Där uppe i ett plåtskrin i en träkista kan den mest otroliga brevväxling ligga, den om kärlek som brann så halmen förkolnade. Som nu inne på kammarn kan vara är väg att bli en roman. Eller att där inne står en fyrmastare byggd av åtitotre tusen fyrahundratvå tändstickor. Eller att i skåpet under skivspelaren står inte Harry Brandelius´samlade utan allt vad Mozart komponerat. Eller att ute i stugan vid skogsbrynet döljer sig en komplett inspelningsstudio där byns damer sjunger barber shop i en grupp kallad Cut the Crap. Eller att i ett förråd i källaren, där det är passande svalt, döljer sig en tusenhövdad samling skalbaggar, ortens samlade uppträdda på stift i räta rader. Eller varför inte en vinkällare med hundratals premier cru Bourgogner eftersom pinot noir passar så bra till renfilé.
Med lite tur kan du åka hem med en story som förlöser idétorkan på redaktionen den dagen. Och värre än så, storyn kan bli film, kanske ett drama som har allt.
Det hände mig nyligen och hade inget med begåvning eller whisky att göra. Tillfälligheten öppnade sin gyllene dörr. Vi hade lovat att under vår Lapplandstur över Stekenjokk passera Bredbyn, ovanför Övik, på vägen tillbaks till Ådal. En granne som är född där pratar så varmt om platsen och bygden. Och om livet på ett gästgiveri under den tid det begav sig. Vi besöker det vackra huset invändigt dessvärre okänsligt ”moderniserat” med nya mellanväggar, furupanel och sänkta tak. När vi är på väg att lämna får jag syn på en affisch, mer som en lös lapp bland alla andra. ”Artedi” med stora bokstäver får mig att haja till.
För många år sedan fick jag för mig att jag var boksamlare. Jag började samla på Lapponica och Norrlandica. Rara böcker som förutom att vara sällsynta ofta även är vackra att se på och sköna att ta i med handkolorerade bilder och en grafisk känsla som gått förlorad. Svåra att hitta och därmed inte särskilt billiga. Linné ligger förstås nära till hands vid ett sådant samlande. Och därmed även hans lärjungar, apostlarna som reste ut i världen på den dåtida vetenskapens mest spännande uppdrag. Somliga kom som bekant aldrig hem.
En sådan var Peter Artedi eller Petrus Arctaedius som han hette innan han blev ”kändis” i snäva vetenskapliga kretsar. Petrus hade legat i Uppsala i flera år innan Linné kom dit. Deras intresse för samma ämnen på den akademiska a la carten gjorde att de möttes. Med tiden styrdes Artedis intresse över till fiskriket. Det slutade med att hans livsverk boken Ichthyologia, den första stora katalogiseringen av fiskar, utkom. Den boken hade jag lyckats komma över. I tjugo år stod den i min hylla tills jag insåg att den och många andra gjorde bättre nytta som fackböcker hos forskare, lärare och andra än som sköna väsen hemma hos mig. Så jag sålde dem.
Petrus Artedi gick ett tragiskt öde till mötes. Han drunknade i en kanal i Amsterdam bara 30 år gammal. Även Linné befanns sig då i staden. Han var där för att doktorera. Efter en sen middag hos en känd kollega inom zoologin tog Artedi roddbåten hem. Vad som hände på vägen längs den mörka kanalen är det ingen som vet. Hur som helst, han drunknade och här börjar förstås spekulationerna: På fyllan och villan? Knuffad? Av vem i så fall? Vetenskapliga motiv? Andra, en kvinna? Jag säger inte mer. Här får var och forska vidare. För mig är det en gåta att inte detta drama redan blivit film. Somliga har skrivit böcker där spekulationer härjar fritt. Bevis i någon bestämd riktning lär inte finnas att uppbringa.
Här står jag således framför en affisch som berättar att här i Bredbyn visas just nu en utställning om denne Artedi, ett namn som inte alla (obs. underdrift) stött på och en person som ännu färre känner till. Utom i Bredbyn förstås där han var född och således är bygdens store son. I vackra Anundsjön simmade alla hans livs första fiskar. Än idag är fångsten rikt varierad för den som vet att agna rätt. Det lär sig skolbarnen. På lektionstid händer det att man förlägger zoologilektioner kombinerat med friluftsliv längs sjöns stränder. Det kallar jag lärare värda en löneförhöjning.
Vi gasar iväg och hinner in innan stängning. Utställningen är för tillfället utan besökare. En kvinna, kvinnan bakom verket skall det visa sig, är på väg att stänga men blir glad över att utsocknes redan intresserade av Artedi dyker upp. Vi blir kvar länge. Hon älskar att berätta. Till slut har vi flyttat ut i den sköna förkvällssolen på tunet utanför den pampiga hembygdsgården där vi påtrugas kaffe och hembakat så mycket vi orkar för trettio kronor. Strax intill står en minnessten och pockar på uppmärksamhet för en berättelse värd att upptäckas, fördjupas och spridas vidare.