Innan jag öppnar min verkstad för dagen händer det, innan jag vet vad jag skall skriva om, att blicken far runt bland enskildheter i mitt fysiska rum. Den kan då, som nu, stanna vid en tavla jag betraktat i tjugo år. Som egentligen inte är en utan tre, en triptyk kunde man säga eftersom alla tre är varianter på sig själva. Vid sidan om hänger två till även de målade av samma konstnär. Men där är motivbilden något annorlunda och försedd med texten ”till Lasse från Gösta”.
Jag känner att jag vill berätta lite om Gösta. Det kan tyckas långt från mina texters vanliga irrvägar men handlar även denna gång om konsten att berätta, och därför om att först ha något att berätta om, sist men inte minst om all kommunikations grund: det tillstånd som uppstår när ordet, bilden och formen blir ett.
Tavlorna är inte större än en sida i en konstbok. De var också så de började sitt liv. Som illustrationer till de väjningsregler som åligger varje segelförande kapten att känna till. Man svänger nämligen inte hur som helst på sjön.
Jag tänker på mannen som målat dem och ett tjugotal andra i samma serie. Och på hur jag fick sitta och se på medan det skedde. Först bada penseln i vatten, sedan dränka den i blått varpå några snabba vågrörelser och himmelska skyar på akvarellpapper börjar likna ”sex sekundmeter nordligt”. Blyertspennan antyder blixtsnabbt hur en segelbåt dyker i vågen. Och hur en annan på kontrakurs närmar sig.
Det hela går på några minuter. Men så är mannen bakom penseln och pennan ingen annan än Gösta Werner, mannen som kunde måla hav, vind, himmel och båt så att ”det blåser friskt från sydväst men ser ut att mojna mot kvällen, risk för dimma mot natten”. Men så var han också rustad för uppgiften: utbildad meteorolog, examinerad sjökapten med åratals av spännande sjöliv på allsköns flytetyg från segelfartyg till valfångare på världens alla hav, en sentida Fritiof Andersson tänkte jag när vi först träffades. Viktigast av allt var förstås hans förmåga att måla så att det kändes vad han upplevt. I hans oljemåleri ofta med en textrad inne i bilden, kanske en vindpinad sjöterm plus en positionsangivelse. Först i mogen ålder började han måla på allvar först som elev hos Isaac Grunewald sedan hos André Lhote i Paris.
På en brygga i Saltsjöbaden satt en av svensk seglings stora hedersmannen och tillika advokaten Pelle Gedda tillsammans med gode vännen och grannen Björn Wahlström. Där satt de och tänkte på saker som är viktiga här i livet; som att ungdomen på ett begripligt sätt tillgodogör sig seglingens viktigaste regler. Där grodde idén till en liten bok, en pamflett att ha med sig ombord. Lämplig att ha i jackfickan.
Vi hade startat Atlantis (bokförlaget) några år tidigare. Björn ringde mig. Pamfletter var nu inte riktigt vår idé med bokförläggeri. Så frågan var hur denna ”lagtext” kunde bli en häftig bok om segling i stort format?
Genom Björn hade jag lärt känna Gösta. Efter ett besök i Göstas ateljé på Odengatan, tidigare Otte Skölds, slog mig tanken att ingen fotograf eller tecknare i världen kan berätta om ”regler” som en målare – som Gösta. Vi skulle alltså göra en konstbok som samtidigt blev en godisbok för seglare – och en lagbok för nybörjare. Tre böcker i en så att säga.
Boken ”Pelle Gedda seglar och Gösta Werner målar” (Atlantis 1986) blev en pärla. Varje situations avgörande regel målar Gösta så att man lätt fattar vet vad som gäller. För den briljanta formen står Torbjörn Lenskog som hittade ett omslag som liknar målarduk och ett typsnitt snarlikt texterna på Göstas oljemåleri.
Men när jag tittar på bilderna på väggen är det inte boken jag i första hand tänker på utan på de många timmar jag fick spendera med Gösta i hans ateljé. Med alla hans historier levandegjorda ofta på sjungande Öviks-mål. Om sjöliv, barliv och hamnromantik i all världens ruskiga kvarter. Inte sällan om slagsmål. Gösta var för övrigt även tränad boxare. ”Det gäller att slå först och sedan springa”, sa han. Och fäktare! Som sjuttioåring fäktades han fortfarande ”reptilsnabbare än Zorro och Errol Flynn” (han ingick i något slags seniorlandslag).
En historia jag aldrig glömmer, måhända lite påbättrad, var den om när han och Spanien Gustaf på väg hem från KB sent en kväll mötte några slynglar som trodde att här kommer att par gubbjävlar vi kan ha kul med. Hur skulle de kunna veta att gubbarna körde med kickboxning! Ateljén, låg fem trappor upp utan hiss. Jag flåsade mig upp, Gösta halvsprang. Under en middag hemma, för att fira boken, var han äldst och minst sagt piggast. Och sist att vilja gå hem.
Medan han pratade där uppe i ateljén målade han. Än på det ena verket än på det andra. Länge stod en jättelik målning uppspänd. Den skulle bli förlaga till en gobeläng om Evert Taubes liv utförd av Handarbetets Vänner. Rätt som det var där vi satt med våra rödvinsglas och betraktade det framväxande verket kunde han flyga upp; ”Nej, för fan, gubben skall ju stå till vänster eller vad tycker du?”. Sagt och gjort. Snart stod gubben i sombrero långt till höger. Var han slutligen hamnade vet jag inte.
Bokprojektet förde oss samman. På byrån trodde man att jag var hos någon kund eller på annan viktig förrättning. Ofta satt jag hos Gösta från lunch till fram mot kvällen. Och alltid med samma ”lunch”. Vi fick aldrig nog av gravad lax, baguette och rött vin. Det gick som regel åt två flaskor, ”varsin” som Gösta sa.
Vart han gick bar han en liten anteckningsbok i fickan. Och en pennstump. Det hade han gjort i alla år till sjöss. Vid ett tillfälle visade han mig samlingen. En halv meter små svarta dagböcker med säkert tusentals teckningar från livet ombord och ”över och under bord”. Jag har ofta undrat var de nu ligger och samlar damm. Överallt tog han upp den aktuella fickdagboken och ritade vad han menade. Orden krävde bilder! Av och till åt vi lunch på pråmen Nordens Ljus. Kanske för att den alltid gungade lite, slår det mig nu. Vid ett tillfälle var han tvungen att visa mig hur illa han tyckte om att Sten Andersson som då var utrikesminister stod och ”bugade” på Arlanda för Yassir Arafat. Om och om igen tryckte han nästan pennan genom papperet när han skulle visa exakt hur krum hans rygg varit.
Han hann aldrig måla den tavla han ville ge mig, Jag hade berättat om en segling kallad Augustimånen (den första som arrangerades) som kunde gått väldigt illa; kolsvart augustinatt, spöregn och tolv sekundmeter i Vidinges skärgård så full med flugskit på sjökortet att inte ens ortsbor går där utan tillgång till gamla väl utprovade strömmingsleder. Plötsligt, ett par sekunder senare hade inneburit katastrof, delade sig molnen i den kolsvarta skyn och månen kastade sin ljusstråle rakt föröver mot en ö – som vi med fulla segel var på väg rakt upp på! Jag hade livligt beskrivit synen: den steniga klippstranden översköljd av studsande sjö framför ett staket av vitbelyst tallskog. ”Det vill jag måla men inte fan hade det med nån gud att göra”, sa Gösta.
En av de sista gångerna jag såg honom var på hans 80-årsfest. Den började med drink på af Chapmans däck och med att Gösta tyckte att han skulle klättra högt upp i masten för att skåla på det sätt en riktig sjöman kan finna lämpligt.