Vi äter inte på restaurang längre när vi färdas upp och ner längs E4:an. Jag vet vad som väntar. Prövade under några år som testare åt White Guide det mesta som rörde sig i grytorna längs kustremsan. Blir det någon gång njutbart, som på Axmar Krog, blir det dyrt. Och tar tid. Slinka in där andan faller på låter sig inte göras om man inte gillar ställen där själva utspisningen utspelar sig bakom rader av långtradare på gigantiska parkeringsplatser med flockar av måsar som skriker efter mer och mer runt soptunnorna intill den toalett som alla eftertraktar. Jag säger inte vilken plats jag i första hand tänker på.

Istället har vi matsäck med oss; stekta ägg med kaviar på hårt bröd slår det mesta som tevekocken får till. Den här gången fick vi ingivelsen att sätta oss invid vid gamla hyttan vi så ofta åkte förbi förr i tiden. Hyttor, kyrkor och liknande erbjuder alltid bra fikaplatser. Och prydliga skyltar där det står att läsa om livet som en gång var. Värt en omväg kallar vi det och menar att värdet ofta övergår det som Michelin gör stor sak av.

Efter den enkla lunchen fick vi ingivelsen att söka oss längre in i det lilla samhället. Vi har varit där förr, om man säger så. Väldigt ofta men för länge sedan. Där är fortfarande lika bedövande vackert med en natur som nu börjat plocka fram ur höstens evigt moderiktiga garderob.

Vi kör in på lilla huvudgatan, rundar gamla Konsumbutiken nu ett kråkslott med förspikade fönster och flagnad panel. Med ens faller skymningen. På sprucken asfalt smyger vi upp mot Folkhemmet där det förr låg prunkande i enkel välmåga. Det finns bara en väg ändå känns det som om vi kört fel. Husen står det de stod men är nu trötta kaserner inte värda en skvätt färg, en rabatt ens en blomma. Inte en cykel utanför. Inte en katt än mindre en hund. Och dök en upp skulle den knappast vifta på svansen. Här finns inget att vifta åt.

Och vad värre är inte en människa. Jo där, en liten kille kommer cyklande. Han är inte på väg någonstans. Styr på måfå lite hit och dit. Så stannar han och betraktar oss. Vi förstår att vi är dagens begivenhet. Längre bort står faktiskt ett par kvinnor och pratar, den ena med hink i handen. Båda är färgade av Afrikas sol och bär duk om håret. Det känns som om vi inkräktar, kanske skrämmer i vår svarta bil, så vi glider vidare. Då kommer bussen. Bussen till stan förstår vi, den tilltänkta livlinan till livet utanför.

På avstånd stannar vi för att se vad som händer. Ingen stiger av och ingen stiger heller på. Efter en stund stiger chauffören ur, går runt lite, tittar på klockan, sätter sig vid ratten och kör sakta vidare. Vi kör långsamt åt det håll bussen kom ifrån, vet att vägen gör en rundtur. Då möter vi den igen! Än en gång angör bussen den tomma hållplatsen som om den ändå hoppas att någon skall ha ärende därifrån. Stannar, väntar, kör uppgivet bort igen. Som lämnar den världens ände.

De som kunde har övergivit den här platsen. Här händer nu inget annat än att ett fåtal gäster tyst och stilla tillfälligt övernattar. Väntar på något att tillhöra. Och göra. Tillfället kanske pågår i månader, år, kanske blir de bofasta, vad vet vi. Och vi jämför med livet som levdes här för mindre än en blink i evigheten sedan, med kryllande barn, blomstrande rabatter, rumlande gubbar somliga rena snillen eftersom de kunde laga allas klockor, laga cyklar, mopeder och även det mesta på en trilskande bil och som hemma hade ”skrotlådor” med allt en modern människa kunde tänkas sakna innan Claes Olsson kom farande. En idyll som blev en enklav. Någon mur behövs inte. Den finns inuti människorna, både de innanför och de utanför.

Vi minns hur bilarna blänkte i prydliga rader, var och en på noggrant angiven plats. På de trimmade mopederna av högprofilerat märke och på cyklar med tre växlar, handbroms och kanske klädnypa som smattrade mot ekrarna som kastanjetter i natten. Bilen var förstås en Volvo. Men en och annan som ville visa sig mer lagd åt tjänstemannahållet körde Saab. Alla sköttes som barn, men bara av far. Varje lördag stod männen ute på gårdsplanen med hink, tvättäkta svamp, sämskskinn och mallig min. Skötebarnet skrubbades inpå bara skinnet. Kromen blänkte i solen. Ur de öppna fönstren förbi begoniorna strömmade Svensktoppen. Doften av nybakta bullar och varm jordgubbssylt från rulltårtan skyndade på arbetet.

Husen är ännu intakta. Står utan att ramla. Inuti finns förstås fortfarande allt en människa behöver. Tak som inte läcker, isolering som klarar kylan, tvättmaskin, diskmaskin och teve. Men de ser ledsna ut. Jag tittar på balkongen vi satt på. Tycker att den hänger snett, som på väg att ramla. Syftar igen och ser att jag inbillar mig. Men skogen har definitivt krupit närmare, allt har blivit trängre och alla sträckor kortare. Allt ljus flackare och skuggorna därmed längre.

Vi tänker, som jag antar att åttiosju procent av alla röstberättigade gör, att måste det bli så? Hur kan man få nöja sig med att upplåta plats i tomma kaserner, mot bra hyresintäkter kan man tänka, utan att anstränga sig mer? Kasta in nyckeln och sedan gå. Vi börjar fantisera som vi är vana att göra med vad en entreprenör kan hitta på och åstadkomma. Varför inte en koloniträdgård, mark finns, där odling kan ge nyttig mat men också kanske en extraförtjänst på torget en lördag. Antagligen förbjudet, säger vi. Eller skattemässigt ogenomförbart.

Eller en snickarverkstad, en mekanisk dito, en vävstuga, en bagarstuga kanske med pizzaugn. En grillplats där långväga spöfiskare kan provsmaka dagens fångst, en fiskbod för folk som orkar och hinner med en omväg, en båtbyggarverkstad som bygger älveka och segeljolle under eget varumärke, som också utför reparationer, skrap och bottenmålning. En hamn på sommaren som blir isrink på vintern. En danslokal för all dans i världen. En mötesplats.

Kan det kosta all världens pengar? Så mycket att välfärden för alla andra far illa? Som kanske betalar igen sig; börjar med några som handleder, lärjungar som tar över och kanske slutar med att ett antal små företag uppstår. Med allt vad det sprider förutom vinst.

Säkert alldeles för krångligt, tänker vi. Rent av jobbigt uppe på kommunhuset. Här måste mätas först, räknas ut var soptunnorna skall stå, hur ofta de måste bytas och av vem. Tänkas både en och två gånger på all säkerhet som dylika verksamheter utmanar. För att inte tala om miljöaspekten, den allom närvarande.

Nej, bäst att glömma allt sånt. Istället luta sig tillbaks och tänka på alternativet för människor som här får en fristad undan förtryck och nöd. Här har man i alla fall lugn och ro, rent vatten direkt ur kran och ett toalettsystem som förenar allt som alla producerar i en enda stor gemensamhetsanläggning.