Från Kanalen och in över Sundet sveper nattetid fyra svarta skepnader. Deras vingslag är knappa och lätt viskande. I höjd med Kullens Fyr slår de, som ryssen i sina jaktplan, av all positions- och identifieringsutrustning. Sakta och på låg höjd glider de in över den skånska slätten, sveper koncentrerat med blicken, söker traktens skorstenar. Sniffar in röken, smakar på halten av koloxid och annan förorening. Räknar och beräknar allt t.o.m. utsläppsrätters värde. Kontrollerar om där pågår tre-, fyr- eller rent av femskift. Antecknar avgående lastbilar från bryggan vid lagret. Sorterar allt i sin reptilhjärna, sveper vidare men nu var och en på egen hand.

När morgonen randas och det första gryningsljuset i öster sakta öppnar himlavalvet kan allt vara över. I det lilla samhället lyser det tidigare än vanligt i alla fönster. Larmet har gått. Två företag har blivit ett. Ortens och ett annat liknande hundra mil därifrån skall slås ihop. I ett enda slag halveras arbetsstyrkan och arkiveras de långsiktiga investeringar man samlat ihop till. Redan klockan sju står chefen på trappan ner mot entréplanet och försöker förklara det oförklarliga. Rösten stockar sig men han tar om, vill gärna se det positiva, kanske är det rätt? ”Vi gick ju bra”, säger han. Alla väntar på fortsättningen. ”Men vi kunde gå bättre, nu får vi nya ägare med modernare idéer om synergier och hur en kostnadssida bör utveckla sig.

I en fabrik intill går livet vidare som det länge gjort. En efter en droppar företagets medarbetare in. Slänger käft på det sätt som förväntas. Somliga är knappt vakna men rycks sakta med. Snart snurrar hjulen, då och då utbytta och moderniserade, som de gjort varje morgon i många år. Alla känner varandra väl, vet var den ena handen skall släppa för att den andra bäst skall kunna ta vid. Stämningen är lugn, trygg men också förväntansfull. Det talas om en ny stororder. ”Den skall vi bara ha”.

Ingen talar om laganda. Sådant bara finns, om den finns. Finns den är den självklar och återges därmed aldrig under någon rubrik i pamfletter och årsredovisningar. Inte ens reklamen vågar sig på begreppet. Det passar inte för säljande överord. Laganda är ett väsen som rör sig i spelrummet mellan medlemmarna i ett lag, vilket som helst. Företag är först och främst människor. Inte fabriker, investeringar och stolta planer. Ett företag är ett lag som satts inför en för alla gemensam uppgift. Intuitivt vet var och en att förmågan att samarbeta med varandra, med alla i laget, avgör utfallet. Med tiden förfinas alla oskrivna system, märkliga därför att där finns även känslor med. Och därmed svåra att greppa för managementkonsulter och andra utifrån.

Det fina med laganda är att den är det värsta en drake vet. Särskilt jobbig blir den i tider som nu när riskkapitalister står färdiga att skörda så fort räknestickan ger utslag. Lagandans långa, fiberrika, sakta mättande näring passar dåligt på smörgåsbord fyllda av GI-frestelser. Den sitter i, går inte att dela och är i princip stört omöjlig att slå ihop med annan. Industri- och företagsvärlden är fylld av talande exempel på detta. Överallt satt smarta herrar, och damer kan man tänka, och såg den briljanta kopplingen men glömde att på golvet går det fort trögt om oljan från det ena företaget inte vill förena sig med oljan från det andra.

Därför hatar drakar laganda. Laganda är som gift i bägaren vid talet om fusionens snabba framgång. Laganda sitter i, biter sig fast, håller ut även i de bistraste tider. Se på ”Saabandan” (myntat av copywritern och gode vännen Claes Bergquist för femtio år sedan). Saabandan höll ända till slutet, satt i väggarna även när maskinerna tystnat. Kanske kunde den till och med väckas till liv igen men vad vet en kines om sånt.

Värdet av laganda syns i allt vi gör tillsammans. I det lilla såväl som i det stora söker lagandan samma näring och ger samma utväxling tillbaks. Det syns i föreningen, lilla klubben, stora klubben, i lagen på plan; gärdsgårdsserie eller landslag. I butiken med tre anställda och i en reklambyrå med tjugofem. Om det senare vet jag mycket. Falk & Pihl var, räknat över åren, ett hundratal extremt kompetenta individualister som, utan den laganda som växte fram, lätt kunnat bli en scen för enstaka uppträdanden av högst skiftande kvalitet.

Från byrålivet har jag också haft förmånen att få titta in i hundratals företag och organisationer. Allt mellan stålverk och blöjtillverkare. Det slog aldrig fel. Efter några möten visste vi om firman ifråga ägde denna miljardresurs, aldrig beskriven som sådan eller ens satt på papper, eller inte. Och därmed vilka förutsättningar som fanns. Om en chef flera trappor upp skulle kunna stjälpa allt utan att ens vara insatt. Eller om de vi mötte runt bordet representerade hela firmans gemensamma dröm om en reklam som ville och vågade mycket, som krävde uppmärksamhet och någon form av reaktion på den dialog vi bestämde oss för att starta och föra vidare.

Idén till den här texten om drakar som glufsar i sig fick jag när jag nyligen läste Jan Almgrens och Christian Neuraths bok De svenska riskkapitalisterna (Norstedts). En bok om de fyra största drakarna och deras nästen. Där finns inte en rad om laganda. Det gör det för övrigt sällan eller aldrig i den dagliga beskrivningen av vad som pågår inuti de företag som utgör det svenska näringslivet. Men laganda är inget man köper, eller säljer, eller slår ihop så att ett och ett blir två. Ofta blir det istället noll.