I år mötte vi julen i New York, landade sent på Kennedy och satte av mot Hamptons ute på Long Island. Tog fel i en tidig rondell och körde i disigt mörker glatt samspråkande tills filerna blev allt färre och vägen till slut ändade i en vägtull. Lite väl kaxigt hade vi avsagt oss gps när vi hyrde bilen. Nåväl, vi hade åkt åt rätt håll men parallellt med stora pulsådern, den som löper mitt på denna nitton mil långa ö. Ett par svängar och vi var rätt igen.

Det var sen november och nedsläckt som i en by utanför Nordingrå. Men flaggstången var upplyst. Kamratligt vajade husets och gästernas nationsflaggor sida vid sida. Frostnupna löv krasade under fötterna. Tysta villaträdgårdar med gräsmattor som parfyrahål låg stilla och övergivna. Men i ett och annat tändes ljus, helgen hade anlänt. Överallt konstfullt anlagda stenpartier med plats för tredubbla suvar. Dagen efter tog vi en promenad ner mot havet. På de vindlande villagatorna köade ilsket brandgula högar på att bli uppsopade och bortforslade. Dagen efter var de borta. Arbetet med att hålla dessa dessa enorma egendomar i skick som nya börjar tidigt. Långt innan husen vaknar anländer arbetslagen i långa ljuskaravaner. På flaken till specialbyggda pick ups sticker allt vad redskap heter upp. Ur de öppna fönstren flödar smattrande spanska.

Där ligger Ralph Laurens hus, säger vår vän som är orsak till besöket, när vi passerar den enorma häcken. Huset syns inte men bara vetskapen ger perspektiv på var vi hamnat. Jag tänker på förra gången jag var i trakten. Vi skulle träffa den imaginäre Gant den här gången i form av ännu en välbyggd modell med ränder på magen och bred haka. Inne på Manhattan hade jag strax innan träffat den snudd på riktige Gant, det vill säga en av sönerna till ursprunget Mr. Bernard Gant, en enkel skräddarkunnig invandrare från Ukraina som började med att sy knapphål hemma i köket. Långt senare, berättade sonen, kom en yngling in i nyöppnade butiken på Manhattan och undrade om de ville se hans rikt designade slipsar. Han hette Ralph.

I lagunen ligger sanden hårt packad. Som att gå på mjuk asfalt. Kilometer efter kilometer sträcker sig ett låglandskap där hav och strand bråkar om var linjen skall gå. Ovan dynerna bakom lågväxta buskar vilar villor som i filmerna, men nu tysta och övergivna. Bara vårdpersonalen är där. Familjen har förstås även våning på Manhattan. Eller varför inte någon annanstans i världen.

Vi promenerar tysta, ensamma så långt ögat. En skock stora orädda sjöfåglar som märkligt nog tycks gilla snäckor utan innehåll bryr sig inte. En och annan hundägare kan dyka upp som två små prickar i fjärran. Vid mötet erbjuds alltid ett vänligt ord. ”Good morning sir, nice isn´t it”. Och så nästan alltid ”Visiting? Recently moved in?”. Vill man är det bara att haka på, berätta att man är från Sverige och inkassera all den goodwill som varumärket erbjuder.

Vederbörande är, i fantasin, världsberömd pianist eller pulizervinnande författare men mest troligt bara en vanlig enkel dollarmiljonär. Första mötet är alltid vänligt, möjligen granskande. Det gäller för övrigt hela New York. Jag har varit där åtskilliga gånger. Eftersom vi sålde vår byrå Falk & Pihl till Doyle, Dane Bernbach blev det ärende dit både en och två gånger om året under flera år. Det som slår mig, allt mer med åren, är att det fascinerande med denna stad inte är de höga husen utan de som bor i dem, mellan och bakom. Ständigt denna positivism, denna tro på att lyckan ligger framför en, hur taskigt man är har det, förmodligen bara om hörnet, alltid stolthet över sitt land och sin roll i pjäsen även om den ännu inte nått den nivå vi svenska skrytmånsar behöver. Aldrig ett gnällande pip eftersom sånt känns ovärdigt.

Även den fattige möter din blick. Håller ut handen och menar att du borde lägga en slant där, men gör du inte det så är det okej. Du har väl dina skäl. ”Have a nice day”, kan man höra bakom ryggen utan den biton man som svensk väntar sig. Under Thanksgiving informerades överallt om extra shelters och stationer för matutdelning till tusentals behövande.

Plötsligt reser alla hem.

Thanksgiving, denna storhelg som vi saknar, inte ens förstår oss på. Kanske till och med större än julen. Familjens högtid då alla i förskingringen återsamlas, och förskingringen är stor. Från väst till öst är som för oss att flyga till sydligaste Europa. Kan man på något sätt ta sig fram så gör man det. Fyrtiofem miljoner amerikaner sätter sig på flyg, tåg, bussar och bilar. Att det vankas storm, snökaos och svår halka hindrar inte. Teve rapporterar varje timme flera dagar i förväg. Den som så ville skulle gott hinna ändra sig. Men icke, alla skall fram till sin släktningar för fyra dagar tillsammans med mat, drinkar, Quiz och amerikansk fotboll.

På själva Thanksgiving Day, torsdagen, går Den Stora Paraden av stapeln. Vi har nu bytt den lantliga idyllen mot en kortvecka på Manhattan. Paraden slår allt annat man tidigare kan ha sett, kanske till viss del därför att man knappt ser något om man inte köat upp timmar i förväg. Tre och en halv miljon newyorkers står vid tvärgatorna till sjätte avenyn och Broadway där tåget drar fram med sina ballonger stora som enplansvillor. Den här gången blåste det ordentligt. Många befarade att ballongerna skulle ställas in eller ersättas av små, bara stora som torp. ”Men” sa en av ballongrephållarna (en hel pluton håller varje ballong på rätt kurs och höjd) ”i så fall kortar vi bara linan en bit”. Paraden är varuhuset Macy´s stora evenemang. Den börjar på 74:e gatan West dvs. vid Central Park och slutar förstås vid entrén till Macy´s på 34:e gatan. Ballongerna föreställer allt som tillhör amerikanens, vuxnas såväl som barns, sagovärld. Jag hann se Snoopy och Spiderman innan nacken värkte. Utanför Macy´s sitter flera tusen åskådare bänkade för en show där hela Broadway sjunger, dansar och ler. Allt under iskall pinande kyla. Två minus i luften men minst femton i vinden.

Jag tänker på min barndoms Barnens Dag (redan nämnd i en tidigare text). I Norrbotten på den tiden var det precis likadant, om än något småskaligare. Man ur huse, sockervadd och långa parader; ortens alla näringsidkare deltog. Min pappa som var guldsmed hade lockat mig och en jämnårig flickkusin, vi var väl 7-8 år, att sitta på taket till hans bil med två cykelhjul klädda i guldpapper slingrade kring varandra. Hon i brudklänning och jag i något frackliknande och hög hatt. Efter det visste alla att det var hos Falks man köpte förlovnings- och vigselringar.

Så vad är nytt under solen? Jag utgår från att redan de gamla grekernas hantverkare och handelsmän förstod att den fysiska närvarons impact slår all annan.

The real thing.

I New York sände NBC allt hela dagen. Då dök också den riktiga jultomten upp, inte någon av alla kopiorna eller PR-tricket i Rovaniemi utan den verkliga, den skrockande mysfarbron som varje år dyker upp strax efter tre på julafton hemma hos alla rättrogna. Där satt han. Livs levande. Bland vuxna med ögon som tindrade ikapp med barnens.

Tillbaks i Hampton till brasa, värmande te och glödgade cocktails. Det är fest och herrarna blir för sig ett tag. En är professor i matematik och tung börsanalytiker på Wall Street, även de andra rör sig världen runt på andra scener än mina.

Professorn prövar oss skämtsamt på ett par kluriga Quiz. Jag klarar märkligt nog det första, förmodligen för att jag hörde lite dåligt, och växer en tum i hans aktning. Jag vill försöka förstå vad det är han gör som är så eftertraktat av finansfolk världen över. Bloggar man honom är det spalt upp och spalt ner om ”lokala” derivat och obligationer. Han är vänlig och vill utan att genera mig försöka förklara sina teorier och vilka som just nu är de allra hetaste. Den ena förstår jag nästan eftersom den heter The Regret Theory och nog handlar om aktieköpares begripliga benägenhet att alltför snabbt ångra såväl att man köpte fel som sålde fel. Att det inte bara handlar om matematik förstår jag. Även filosofin och psykologin är fångad i modellerna. Kanske är han i grunden något så enkelt som en bra lyssnare, tänker jag och känner sympati eftersom det är vad jag också försökt leva på ett helt yrkesliv.

Jag är svårflirtad när det gäller fascinationen av spelet på börsen. Lämnade universitetet och en tveksam akademisk karriär mycket därför att jag då trodde på en examen där tyvärr ämnet statistik ingick, vilket i sin tur krävde viss matematisk grundkunskap. Allt detta bara för att få läsa statskunskap, nationalekonomi och annat som intresserade mig mer. När läraren i statistik med ryggen mot klassen i två timmar kluddat tavlan full med formler, i täta rader från vänster till höger, fick jag nog och sprang ut kippande efter luft. På håll såg kråkfötterna ut som partituret till en symfoni av Sibelius. På Ofvandahls satte jag mig och skrev. Det gav ny luft i systemet och på den vägen är det. Att inte förstå kan också var en räddning.

Sorlet runt drinkbordet har tilltagit. Det mesta av pratet handlar om ekonomi. Som teoretiskt obildbar erinrar jag mig min stora, trots oviljan, företagsekonomiska insats på den internationella arenan. Och beslutar att berätta om den:

”En gång om året” sa jag och berättade lite kort om vår byrå Falk & Pihl/DDB ”var vi tvungna att redovisa vår Profit Plan för våra ägare. Ingen av oss ville. Det värsta som kunde hända var att tvingas bli vd på firman. Varken min kompanjon eller jag ville eller ens orkade sätta oss in i det stora internationella nätets allmänna budgetreglementen. Tyckte egentligen att de var rätt korkade. Men det säger man inte till the Financial Chief Executive Officer när han kommer flygande med sin stab. Allra minst om man är copywriter och latinstudent.

Första året skulle mötet ske i Frankfurt. När det var min tur drog jag vårt sätt att räkna för det är klart att vi gjorde, men på vårt hemmagjorda sätt, så som vi alltid räknat långt innan DDB kom in i bilden. Verksamheten var inte den happening utomstående kunde tro. DDB:s profit plans utgick från hur stora spendings man kunde vänta sig nästa år, dvs. hur mycket varje kund kunde tänkas spendera. Det gav intäktssidan”.

Jag såg mig om och alla tycktes märkligt nog vilja höra resten.

”Vi gjorde tvärtom; utgick från medarbetarna. Byrån levde på timarvoden. Summan av alla debiterbara timmar blev byråns intäkt. Vi kände alla som arbetade hos oss väl. Få slutade och många blev nära vänner. Vi visste därför rätt väl hur var och en ville framleva sina dagar, hur familjeförhållandena såg ut, vilka intressen vid sidan om som eventuellt knaprade på arbetslusten. Därför kunde vi tillsammans med var och en ange det antal timmar som passade att leverera. Det gav t.ex. att Greta som levde ensam, och mest för jobbet, ville nå 2200 timmar medan Hans som var trebarnsfar och pojktränare bara ville göra 1400. Resten var enkel.

Var och en bestämde sin egen lön.

”I vår värld”, fortsatte jag bland börskillarna på helgledigt i Hampton, alla lyssnade artigt, ”var kunder mer flyktiga än medarbetare. Och lättare att ersätta. Ett samtal och en miljon i intäkter kunde vara borta innan morgonkaffet var urdrucket. Bra medarbetare, av den sort vi krävde, var däremot bristvara.

Så länge byrån var attraktiv drog den in jobb till alla. Det gav en intäktssida som stämde på öret. Tricket är enkelt i boken men oändligt svårt i verkligheten; ”gör ett bra jobb, ett riktigt bra. Gör ett till. Vaken krävande kund ser. Fortsätt så, ge aldrig upp, bli din egen domare över vad som är bra och dåligt. I ett litet land med en smal mediagata vet snart alla vem du är och vad du vill. Tjäna pengar. Satsa det mesta tillbaks på medarbetarna. Då trivs de ännu bättre”.

En bricka med cocktails bars runt. Men efter lite annat småprat där jag var övertygad om att min tid som underhållare var över, ville professorn att jag fortsatte. Så jag avslutade med att berätta om hur vårt hemsnickrade finansiella system således erbjöd en arbetsplats där var och en bestämde sig egen lön. Jag tittade mig runt, han lyssnade fortfarande, och fortsatte efter en konstpaus med hur vi meddelade var och en; ”tala om hur många timmar du tänker dra in så är lönen klar”. Två rejäla Manhattan hade gjort sitt så jag fortsatte ”modellen inte är att rekommendera företag som har svårt att få in jobb och där folk inte trivs”.

Här och nu i Hampton anade jag ett leende. Det gjorde jag inte i Frankfurt. ”De svartklädda herrarna”, fortsatte jag därför, ”så här långt in i förhandlingarna i bara skjortärmarna med glimmande manschettknappar och inte ett veck i byxan, inte olika Don Draper någon av dem, såg med en blandning av överraskning och vemod på mig. ”Interesting” sa de artigt ”but” och så kom hela harangen om att alla måste passa systemet. Att system skall anpassas efter verkligheten är inget man lär sig på Harvards, förstod jag”. Här kunde jag ha bitit mig i läppen men gjort var gjort så jag fortsatte ”senare vid lunchen skojade man och sa att jag var den förste copywriter i DDB:s historia som dragit en Profit Plan ”och den siste” och så skrattade man så Krug-flaskorna skramlade.

”So Lars, what is your primarily occupation now?”, sa en sent ansluten gäst och sippade på sin drink medan han betraktade mig så genuint intresserad som bara en välutbildade newyorker kan verka vara. Han måste ha trott att jag för länge sedan lämnat reklambranschen. Kanske att jag var något nytt snille på börsen.

Jag tvekade en sekund men drog så till med det som alltid fungerar. Så jag sa ”I am a writer” och kände åter fast mark under fötterna. Författare platsar var som helst. Och blev det tillfälle skulle jag till exempel kunna berätta om ”Sveriges mest sålda kokbok”, vilket faktiskt är bra nära sanningen (Butlers Kokbok är såld i åtskilliga hundra tusen ex.) Writer är dessutom bara en halv lögn. Man bara hoppar över det lilla copy.

Vi tar en drink till och håller varandra om axlarna när vi sakta skrider in till middagsbordet där fruar och vuxna barn väntar uppklädda som om de ska på Nobelfest. Ute blåser det upp. Alla har stormen Sandy i färskt minne, då när hela den lilla rika staden evakuerades till högre belägna offentliga byggnader. Var det inte besvärligt, rent av lite läskigt, undrar jag. Inte alls, perfekt organisation, gott humör, vi hade rent av kul där inne, säger den söta bordsdamen och ler mot mig och verkar som om hon menar det.

Dagen efter väntar lunch på Lobster House med var sin ”plein” utan tramsiga tillbehör, enkelt kokt och nyplockad ur tinorna under huset som står på pålar i vattnet. Även några nävar musslor och en och annan jätteräka slinker med. Till det Bloody Marys men inte för chauffören som nu styr ut på highway 27 mot Montauk. I Easthampton tar vi vänster och kör ett par mil norrut mot Springs, en liten by belägen mitt i krokodilens käft. Den som känner Long Islands karta ser ön som en lång kropp med öppen käft.

Thousand Shades of Grey.

I Easthampton har jag som sagt varit förut i sällskap med den inbillade Mr. Gant och hans entourage av stylist, sminkös, art director, location manager och förstås fotograf med assistent. Vad en copywriter har på en modefotografering att göra kan man undra. Det här var dessutom min kanske tionde resa med herr Gant, varje gång framförd i ny skepnad formad av ny manlig modell återigen med dragspelsränder på magen, bred haka och vinnande leende. Jag hade lyckats införa tanken hos ledningen att ”mannen borde visa att han är vacker inuti också” dvs. att han ser, hör, känner och berörs av annat än kläder. Att han t.ex. läser böcker av Kurt Vonnegut som jag tog reda på hade bott just i Easthampton. Trakten vimlar för övrigt av kulturella ikoner. I en vecka åkte jag runt och träffade gamla damer som kunde berätta. Ofta satt de ensamma i sina stora hus med makens ateljé intakt på gården. Och ”där bor en Kennedy” sa en och pekade över staketet så att martinin skvimpade över.

I Easthampton, erinrar jag mig, åt vi en minnesvärd middag på Jerry della Feminas dåvarande (nu är den stängd) krog för folk i svängen. Jerry är en av tidernas största copywriters och därför en av mina förebilder. Också en galenpanna som t.ex. skrev boken ”From those wonderful folks who gave you Pearl Harbor”. Jag hade förstås inte räknat med att han skulle vara där. Men det var han. Vid bordet bredvid. Trött på reklam men inte på Manhattan. På min fråga vad han gjorde här ute sa han ”Leaving Manhattan is like camping out”. För att stilla skrivhungern, antar jag, hade han köpt den lokala tidningen där han kunde skriva krönikor och politiskt laddade ledare utan inblandning av andra. Jag läste och tänkte på Fagersta Posten, där min skrivkarriär började. Inte med ledare snarare med nytt om ”Dödda & Födda”.

Färden mot Springs var noggrant inplanerad. Där visste vi, särskilt min fru Ingrid som också målar så det skvätter, att Jackson Pollock bott och verkat. Hans och hans målande hustrus, Lee Krasner, hus spelade huvudroll i den dokumentär som gick för några år sedan. Jag kan när som helst återkalla scenen när han kör upp vid huset i sin grandiosa cabriolet. Glad som ett barn men full som en skrålande huligan utanför Kvarnen. Sedan dess har vi velat dit. Jag går igång på gamla bo- och skrivplatser, även på ateljéer förstås. Kan inte slita mig från de nötta, ju mer desto bättre, detaljerna men framför allt inte från utsikten från det fönster innanför vilket de odödliga verken skapades. Vad såg han, hon (jag har svårt med hen, undrar om det går över)? Vad kände han, hon när han, hon såg det han, hon såg? Vad hände inuti?

Vägen mot Springs vindlar mellan tät lövskog. De smala träden står och trängs nära vägrenen. Så här års är allt torrt och grått men i de mest skiftande nyanser. Tusen nyanser av grått. Plötsligt slår det mig att ett utsnitt erinrar om Pollocks måleri, om ett av hans stora verk på Moma som vi besökt några dagar tidigare. Vi stannar och jag tar en bild med min iPhone rakt in i det småskaligt tusendelade grenverket. Förbluffad tittar jag på resultatet!

Huset är ett vanligt hus, lite bedagat och tillbyggt här och var.

Allt är tomt men på dörren hänger en lapp om att visningar börjar i mars igen. Tomten är stor, egensinnig och vidsträckt ner mot sjön.

Ingen park precis. Nära huset står ett gigantiskt träd, jag är för okunnig för att veta sorten och bryr mig inte. Istället tänker jag på nätter då Jackson måste ha stapplat från ateljén, stannat under trädet för att blicka ner mot sjön och kanske lättat på trycket just där, just där jag nu står. På en platta tillkännages att egendomen numera är kulturskyddad och att den skyddas av… och så en massa kända namn av vilka jag nu bara kommer ihåg McCartneys.

Ateljén är en stor gammal lada, utvändigt som tusentals andra. Först när man går runt på baksidan, mot norr förstås på denna sida ekvatorn, ser man det stora ateljéfönstret genom vilket ljuset flödade ner på golvet där han spikat fast sina stora dukar för att få bättre kontakt med helheten medan han stänker, sprätter, häller, droppar och petar i färger med pinnar och vad han kommer över.

Utanför står lövskogen tätare än någonsin. Min teori är att han målade som bäst sista veckan i november.