”Nå, vad har du gjort för åstadkommationer på sistone”, sa den kände svenske konstnären till Björn, en man från morgon till kväll fullt sysselsatt i näringslivets högre sfärer? De hade inte mötts på ett tag.
När infödda norrlänningar möts kan lätt de mest halsbrytande lingvistiska nyskapelser uppstå. Ofta som en stundens ingivelse. Kanske var det vad som hände. En innovation. Ett konstverk enligt min mening.
Björn berättar att frågan ställde honom. Åstadkommationer? Ingen tvekan om vad som åsyftades: Har du gjort något bra? Inte åstadkommit i största allmänhet utan något bra, något du kan berätta om som vi andra begriper, något som du kan peka på. Som beror på dig och ingen annan.
Björn funderade. Han var verkligen tvungen till det trots att han visste att han under de tre månader som gått sedan de sist sågs hade åstadkommit en hel del. Det ena tunga beslutet hade följt det andra. Han hade rest kors och tvärs över klotet, förhandlat, avtalat och sålt, investerat, avknoppat och lagt ner. Men vad hade han åstadkommit? Som gick att peka på så där i en hast, utan att behöva hålla föredrag om det. Eller vänta med till memoarerna?
De drog sig mot ateljén och där stod ett femtontal nyskapade verk på golvet, en serie lysande åstadkommationer utan att de behövde talas om på det sättet. Björn visste att snart skulle de alla trots priset, vara sålda och han kände ett sting av avund. Tydligare kan inte en åstadkommation bli.
Jag hade själv nöjet att en gång träffa denne lågmälde norrlänning på en middag just hos Björn. Medan grillglöden falnade i sommarnatten och fjärden lade sig platt där Norrland är som vackrast lockades han att berätta lite om sitt arbete och det undslapp honom som i förbigående att även Picasso velat lära sig om hans speciella brännteknik. Just det skulle han emellertid aldrig ha kallat åstadkommation, inser jag.
Jag har inte kunnat släppa detta med åstadkommationer och hur mycket begreppet rymmer. Hur väl det ligger i tiden, nästan skildrar den. Allt detta eviga pratande om vad som borde göras och inte, vad man tänker göra, vad som nog först måste utredas, återkopplas, dras i långbänk. Allt detta pladder i nät och lurar även i skriven form. Så mycket snack och så lite verkstad, så många dimridåer och så lite transparens, så mycket rundgång och så lite leverans som det heter på nusvenska. Det senare, slår det mig, är förstås ett uttryck för just saknaden av något konkret, något att peka på som alla tydligt kan se att det är riktigt bra, en äkta åstadkommation av något slag. Gjord av mig.
Kanske är det därför som livet i reklambranschen, när det är som bäst, inte annars, är så spännande att varje dag återvända till. Till en uppgift som alltid är ny och framåtsyftande eftersom snack inte leder någon vart alls. Först när det kreativa uttrycket, resultatet av all förberedelse, visar vad tankearbetet rymde uppstår värdet. Det värde som gör fakturan till lättsam brevväxling mellan köpare och säljare. Och konsumenten upplyst kanske till och med lite road på vägen.
Tänk om det är alla ständiga åstadkommationer som, trots att reklamen så oreflekterat får klä skott för marknadsekonomins inbyggda orättvisor, gör den så utmanande och lockande. Allt som behövs är ju en ”riktigt bra annons”. En sådan som säljer sig själv, inte behöver förklaras, utredas än mindre testas. Tänk att få arbeta med problemlösning där en blixt från klar himmel kan förändra allt. Säger kan. Att det sällan inträffar är en helt annan sak.
Och jag skänker än en gång en tacksamhetens tanke till den gamle fine yrkesvägledare i Uppsala som räddade mig från ett liv i det som lätt kunnat bli en stillsam karriär i pappersvändarbranschen. Han som sa: ”Nu skall vi inte bry oss om vad andra förväntar sig att vi skall bli eller vad det står i tidningen att man kan tjäna pengar på eller vad våra kamrater tänker sig att bli, nu skall vi ta reda på vad vi själva är intresserade av och känner att vi har fallenhet för”.
Han uttalade inte högt det som låg i tankens riktning men som jag förstår att han menade: att människan mår bra av att bli något som leder till åstadkommationer nästan av vilket slag det vara må. Förmodligen gav han samma råd till alla vilsna studenter som klev uppför hans knarrande trappa och in på hans lilla ruffiga kontor.