En stad med små trånga gator, här och var ett torg med caféer och restauranger och så fem tusen butiker alla av samma sort.

Varje år under en tioårsperiod besökte vi Bokmässan i Frankfurt. Första året hade vi ingen bok alls att visa, men ändå ett av de större båsen. Längs den fem meter långa långväggen stod med stora bokstäver ”I år ger Bokförlaget Atlantis inte ut en enda bok”. De andra fyratusenniohundranittionio förlagen hade desto fler. Alla, utan undantag, såg ut som en bokhandel. Fyllda bokhyllor längs alla tre väggarna. Böcker med ryggen utåt för att få plats med allt man publicerat. Men också med påföljden att ingen förbipasserande såg skogen för alla träd.

I denna märkliga stad dolde sig således, jag räknar; säg hundra böcker per förlag vilket blir en halv miljon böcker som här väntade på sin förlösning. Vi trodde, som sagt, inte på den taktiken. Reklammän tror på skala ner, tydliggöra och skapa impact. Men det är inte om det jag vill berätta. Utan om Berget och dess Hemlighet(er).

Bakom en halv miljon fysiska böcker döljer sig låt oss säga hundra per förlag som inte ges ut alls. Det blir femtio miljoner manus. Bakom dessa döljer sig säg återigen säg hundra manus per förlag som aldrig skickades in utan blev kvar i byrålådan. Det blir fem miljarder tänkbara böcker, mestadels romaner. Om inte varje år så i alla fall. Poängen blir en väldig massa manus och en väldig massa läsare – som aldrig möts.

Vi går till dagens morgontidning. Där hittar vi två, kanske tre som lyfts fram och skärskådas. Vi bläddrar i konkurrenten och finner märkligt nog att även där recenseras just dessa två, tre. Ytterligare någon dag per vecka med samma utfall ger säg fem, tio romaner i veckan gånger i femtiotvå. Det blir kanske tre, fyra hundra böcker, från hela världen men mest förstås från Sverige, om året som når en recensent (ibland kallad bokanmälare). Bakom vart och ett döljer sig en begåvad, besjälad, unik människa med en egen brunn att ösa ut och brinnande lust att berätta. Hur det blev är en annan sak.

Nu undrar man förstås vad som hänt om alla dessa (obs, vi leker bara med tanken) berättelser tillförts världens samlade medvetande. Eller åtminstone en dubblerad bråkdel ? Vad innehöll de innan de gick till skroten? Vad hade de att komma med som kanske varken sagts eller tänkts eller känts tidigare. I alla fall inte på det sättet. Det svindlar, åtminstone för mig som själv då och då försöker sig på den sortens skrivande. Man gör det med hull och hår, ger allt man har, letar i alla skrymslen, trycker på alla knappar, filar på vartenda ord, varenda mening, vartenda stycke.

Något ur detta levande Berg borde bli bra. Eller? Så bra att det skulle toppa alla försäljningslistor? Hur många presumtiva nobelpristagare har åkt in i svarta sopsäcken när barnbarnen städade ut och fann tio kilo manus i en flyttkartong på vinden. Om det vet ingen. Tanken är surrealistisk. Den följer mig genom dagens tidningsläsning, teven och inte minst nätet. Hur mycket som skapas och hur smal tratten är. Hur trångt det är för all konst framför allt för all oprövad som måste bedömas och rangordnas av professionella tyckare innan den förevisas. Men detta var före det himmelska Nätets tid. Det kommer givetvis att ändra allt. Har redan börjat. Där får teoretiskt sett allt plats. Således även det oprövade, den livsviktiga amatörismen, rätten att pröva nytt.

Ett av människans mest naturliga behov är att, genom att pröva nytt, få uttrycka sin personlig. Att få tänka till, känna efter och lyssna på sitt eget inre, ett universum lika stort som någon annans. Därför sitter vi, mer eller mindre alla, och skriver, målar, musicerar, drejar, skulpterar eller bara ritar gubbar medan vi talar i telefon. Behovet är oändligt. Och ständigt pockande. Gemensamt för allt, oavsett det betraktas som konst eller inte, är att arbetet kräver obrottsligt ansvar mot den egna förmågan. Det färdiga verket måste bli så bra som bara är möjligt. Därför övas det och övas om och om igen. Inte sällan ett helt liv igenom utan att någon annan tagit del. Trattsystemet släpper bara igenom ett fåtal åt gången. Det leder till att i  Sverige läser vi alla samma böcker samtidigt, ser samma filmer, går på samma före- och utställningar. Ständigt en handfull, säg tio, av varje.

Systemet reglerar alla mediala världar. Ta sportens.  Huvuddelen upptas av det lilla fåtal som alltid vinner och vinner just nu, sällan av de som snart kommer att vara ännu bättre och därmed vinna i morgon. Vi går till de rosa affärssidorna och läser om våra stora börsföretag och deras tunga direktörer. Ibland vaknar något blad och undrar var storbolagen egentligen kommer ifrån. Men inte ens då förstår man sig på amatörismens glödande kraft utan tror att allt börjar med en idé född av ett geni. Eller än värre av folk med pengar.

I själva verket startar alla företag på noll oavsett vilka som befolkar det och oavsett idé och kapital. Inget är prövat förrän starten går, allt kan hända: produkten skulle ha hetat något annat, nu klingar påhittet som ett fult ord på japanska, kompanjonerna visade sig inte kunna hålla sams. Allt kan hända och händer. Ett gem på fel ställe kan orsaka driftstopp. Då prövar amatören om, testar nytt, tänker om. Till och med börjar om. Men ge sig, aldrig. ”Det här är mitt liv, jag är inte här tillfälligt i väntan på bättre kontrakt i annan klubb, det är inte okända aktieägare jag lovat all min ansträngning utan min familj – och viktigast av allt, mig själv”. Det finns tusen sätt att driva företag på, och sparka fotboll på, men ur tratten kommer bara bilden av ett fåtal.

Det geniala har egna vingar. Det flyger alltid in genom öppna dörrar och fönster, får alltid prioriterad plats i media och tillvarons sociala rum, inte minst i sammanhang där reklamen trivs. Men kring Bergets Hemlighet råder tystnad. Jag tänker ofta på det under alla konstrundor och efter alla okända böcker av okända författare som bara dök upp. Inte alltid för att de var det bästa, enligt gängse definition, men alltid för att verket var unikt och därför en pusselbit värd att uppmärksammas.

Under tiden med Atlantis kunde jag höra bruset från floden av personliga texter. Ständigt flöt den i egen fåra förbi samhällets samlade kulturella medvetande. Förutom de miljontals romanmanus jag redan nämnt även dikter och poem i tusentals liggande i byrålådor, utkast till pjäser, artiklar i angelägna ärenden, insändare som aldrig sändes in, brev om det som inte gick att säga eller som förklaring på varför det sagda inte täckte allt som var menat. Allt snart mackulatur.

Vart och ett av dessa verk gav skaparen en stund med sig själv och sitt spännande inre. En närmast meditativ stund av nyfikenhet och ”kan själv”. För så fungerar allt skapande att man försvinner för världen ibland så väl att man inte vill tillbaks. Inte sällan hittar man det man inte trodde fanns. Övning ger färdighet är idag en så sliten klyscha att dess brutala sanning gått förlorad. Idag känns den mest anpassad för den som skall måla ett spröjsat fönster eller stycka ett nyskjutet rådjur. Ändå gäller den allt. Om Björn Borg skrevs inte mycket medan han dunkade tusentals bollar om dagen i garageporten.

Jag kan inte låta bli att bidra med en historia, som har lite med ovanstående att göra. Det var Lasse Åberg, den kluringen, som under juryarbetet vi höll på med fann anledning att citera någon som sagt: Don´t be so humble, you are not that great. En tanke som borde betyda att även det till synes oansenliga kan ha rätt att lyftas fram så det syns och hörs.