Vägen upp är vacker, följer naturen, flyter längs den, inte igenom, smeker en bergskam, touchar ett vatten. Det är en tidig oktobermorgon och naturen skiftar i höstens hela färgskala. På krönet vid Körningsgården öppnar sig plötsligt Höga Kusten. I fjärran havet, fjärdarna, de branta bergen med sina blåsvarta skogar och långt där nere Vågsfjärden som en gång var del av havet men nu är en insjö i vars blanka yta Nordingrå kyrka speglar sig. Härifrån anar man hur landet sakta rest sig millimeter för millimeter under tusentals år. Backen upp är lång och brant. Instinktivt släpper foten gaspedalen och automatväxeln kuggar ner. Oväntat högt, i fjärran miltals bort, sträcker horisonten sin tunna linje. Efter Häggvik följer vägen viken som ligger djupt inbäddad mellan kuddformade…