Segraren skriver historien, sägs det. Men med tanke på hur enahanda och till förvillelse lika varandra segrarnas berättelser tenderar att bli är det märkligt att inte fler börjar intressera sig för den som kom tvåa. Bara genom att flytta fokus ett snäpp, kanske till hur en tolvmetersputt i särspelet stannade på hålkanten eller till hur en nagel smet före vid kakelväggen öppnar sig en helt ny värld. I tvåan stormar dubbla känslor, helt motstridiga; besvikelsen över att ha varit så oändligt nära med glädjen över att faktiskt ha slagit alla utom en. Det kallas drama. Vem har inte upplevt känslan av att ha varit så nära att man nästan nådde ända fram, att man borde vunnit om inte om varit, att man egentligen var…