Igår var det fullmåne över de västmanländska skogarna och förstås inte bara där. Vi hade sett förödelsen, rest rakt igenom och gripits av den sorg som ett helt landskap, på ett ställe sex tusen hektar stort, lämnar efter sig när allt är förött, intill sista cellen utrotat. Hela humuslagret är borta. Att för naturen bilda ett nytt tar två hundra år, berättade vår värd. Vi behövde med andra ord ganska omgående få se livets ljusare sida. Höra nya och andra historier. Sjön låg svart men i strandkanten lekte skenet från kräftkalaset med krusningar som låg kvar från eftermiddagens avtagande bris. Faten dignade. Kräftorna kom direkt från koket och var därför ljuvligt varma. Iskalla O.P Andersson gick sin vanliga runda och snart flödade…