Jag tittar på fotbollspubliken. Ser frustrationen i den rusiga blicken. Den eviga väntan på den förlösande sekunden. Ögonblicket då allt ska fullbordas. Suckarna av besvikelse, den eviga smärtan och ständiga orättvisan. Ändå sitter den kvar. En kort sekund kan man undra varför. Varför utsätta sig för denna extrema påfrestning för något som man i grunden inte kan göra något åt. Hur kan det gå så fel när de egna är så bra, vill så mycket, orkar allt och inte gör annat hela dagarna än övar sig för att utvecklas och ständigt nå längre. Alla dessa felpass, tafatta försök, dumma idéer, felbedömningar och senfärdiga beslut. Referenter river sitt hår. Kritiker vrider sig i konvulsioner. Men publiken njuter, den fattar att allt är roller i ett…