Bara Ord

En blogg om just det

Img 0534
egen bild

Där man minst anar.

Posted on 23 augusti 2014

Varje människa är värd en intervju”, skrev jag som rubrik på ett jobb vi gjorde för många år sedan för Tidningsutgivareföreningen (TU). Tanken var lite vassare då än den är nu. Idag intervjuar ju var och en sig själv. Nätet står öppet, det är bara att fatta pennan ungefär som jag gjort.

 

Även denna sommar satt jag på altanen och sommarpratade med gamla och nya vänner. Det gjorde säkert du också. Berättade, skar tunna utsnitt ur ditt liv, sökte de som bäst i förhållande till tiden, platsen och sällskapet förklarar eller åtminstone antyder vem du är vad du vill och går och tänker på. Berättandet är helt spontant, det ena inlägget ger det andra. Ändå har det riktning. Efteråt när solen gått ner och värdfolket samlar in tomglasen har du blivit en ny personlig bekantskap för somliga och en fördjupad för andra.

 

Jag övertygad om att otaliga sommarprogram som sänds på privata altaner och verandor, i sittbrunnar och bersåer är minst lika underhållande, intressanta, lärorika, spännande som det som den dagen sändes i radion. Berättandet är en konstform som många behärskar privat. Den har inte med värst, störst och vackrast att göra utan med konsten att möta tillfället och tillfällets publik med ett just då nytt intressant inlägg – personligt framfört.

 

Jag tänker ofta när jag åker bil, på att i stugan vi just passerar ”där har det hänt saker” eller ännu hellre ”där pågår det mest otroliga”. För att inte tala om vad som hänt i byn. Eller just pågår. Eftersom jag en gång trodde att jag var ämnad att bli journalist, och även utbildade mig till det på anvisat sätt, har det varit min arbetshypotes: Bromsa in var som helst, gå fram till närmaste dörr, ta av mössan, torka bort snuset, knacka på och framför något påhittat som att ”jag tror att jag för länge sedan hade en släkting som bodde här eller strax intill”.

 

Det kan sluta med att du bjuds in på kaffe. Det kan också sluta med att dörren åker igen så fort att du knappt hinner få undan foten. Kaffet kan bli påtår och tretår. Kanske till och med kask. Eller avec beroende på husets vanor. Låt inte husets yttre lura dig. Det kan bli såväl torr sherry som rökig maltwhisky med tjugo år på nacken i en skev liten stuga med blommiga gardiner.

 

Samtalet kan då halka in på än det ena än det andra. Styrd av hypotesen kan du nu börja pröva olika intresseinriktningar för att på så sätt ringa in vari hemligheterna består och var den sitter. Inte privata hemligheter som sjukdom, död och skilsmässa förstås utan mer hobbybetonade hemligheter. Alla har nämligen en hobby även de som inte kallar sitt samlande, odlande, fotograferande, poesiskrivande, akvarellmålande för det. Och många har en hobby som gränsar till rena nippran eller som skapat ett expertkunnande som utan vidare kunnat ge dem en plats som side kick i diverse frågesportprogram.

 

Först får du höra det vanliga att man stickar, snickrar och läser böcker. Ge dig inte med det. Se dig om. Kom ihåg att vinden i ett gammalt hus brukar vara en säker källa. Där uppe i ett plåtskrin i en träkista kan den mest otroliga brevväxling ligga, den om kärlek som brann så halmen förkolnade. Som nu inne på kammarn kan vara är väg att bli en roman. Eller att där inne står en fyrmastare byggd av åtitotre tusen fyrahundratvå tändstickor. Eller att i skåpet under skivspelaren står inte Harry Brandelius´samlade utan allt vad Mozart komponerat. Eller att ute i stugan vid skogsbrynet döljer sig en komplett inspelningsstudio där byns damer sjunger barber shop i en grupp kallad Cut the Crap. Eller att i ett förråd i källaren, där det är passande svalt, döljer sig en tusenhövdad samling skalbaggar, ortens samlade uppträdda på stift i räta rader. Eller varför inte en vinkällare med hundratals premier cru Bourgogner eftersom pinot noir passar så bra till renfilé.

 

Med lite tur kan du åka hem med en story som förlöser idétorkan på redaktionen den dagen. Och värre än så, storyn kan bli film, kanske ett drama som har allt.

 

Det hände mig nyligen och hade inget med begåvning eller whisky att göra. Tillfälligheten öppnade sin gyllene dörr. Vi hade lovat att under vår Lapplandstur över Stekenjokk passera Bredbyn, ovanför Övik, på vägen tillbaks till Ådal. En granne som är född där pratar så varmt om platsen och bygden. Och om livet på ett gästgiveri under den tid det begav sig. Vi besöker det vackra huset invändigt dessvärre okänsligt ”moderniserat” med nya mellanväggar, furupanel och sänkta tak. När vi är på väg att lämna får jag syn på en affisch, mer som en lös lapp bland alla andra. ”Artedi” med stora bokstäver får mig att haja till.

 

För många år sedan fick jag för mig att jag var boksamlare. Jag började samla på Lapponica och Norrlandica. Rara böcker som förutom att vara sällsynta ofta även är vackra att se på och sköna att ta i med handkolorerade bilder och en grafisk känsla som gått förlorad. Svåra att hitta och därmed inte särskilt billiga. Linné ligger förstås nära till hands vid ett sådant samlande. Och därmed även hans lärjungar, apostlarna som reste ut i världen på den dåtida vetenskapens mest spännande uppdrag. Somliga kom som bekant aldrig hem.

 

En sådan var Peter Artedi eller Petrus Arctaedius som han hette innan han blev ”kändis” i snäva vetenskapliga kretsar. Petrus hade legat i Uppsala i flera år innan Linné kom dit. Deras intresse för samma ämnen på den akademiska a la carten gjorde att de möttes. Med tiden styrdes Artedis intresse över till fiskriket. Det slutade med att hans livsverk boken Ichthyologia, den första stora katalogiseringen av fiskar, utkom. Den boken hade jag lyckats komma över. I tjugo år stod den i min hylla tills jag insåg att den och många andra gjorde bättre nytta som fackböcker hos forskare, lärare och andra än som sköna väsen hemma hos mig. Så jag sålde dem.

 

Petrus Artedi gick ett tragiskt öde till mötes. Han drunknade i en kanal i Amsterdam bara 30 år gammal. Även Linné befanns sig då i staden. Han var där för att doktorera. Efter en sen middag hos en känd kollega inom zoologin tog Artedi roddbåten hem. Vad som hände på vägen längs den mörka kanalen är det ingen som vet. Hur som helst, han drunknade och här börjar förstås spekulationerna: På fyllan och villan? Knuffad? Av vem i så fall? Vetenskapliga motiv? Andra, en kvinna? Jag säger inte mer. Här får var och forska vidare. För mig är det en gåta att inte detta drama redan blivit film. Somliga har skrivit böcker där spekulationer härjar fritt. Bevis i någon bestämd riktning lär inte finnas att uppbringa.

 

Här står jag således framför en affisch som berättar att här i Bredbyn visas just nu en utställning om denne Artedi, ett namn som inte alla (obs. underdrift) stött på och en person som ännu färre känner till. Utom i Bredbyn förstås där han var född och således är bygdens store son. I vackra Anundsjön simmade alla hans livs första fiskar. Än idag är fångsten rikt varierad för den som vet att agna rätt. Det lär sig skolbarnen. På lektionstid händer det att man förlägger zoologilektioner kombinerat med friluftsliv längs sjöns stränder. Det kallar jag lärare värda en löneförhöjning.

 

Vi gasar iväg och hinner in innan stängning. Utställningen är för tillfället utan besökare. En kvinna, kvinnan bakom verket skall det visa sig, är på väg att stänga men blir glad över att utsocknes redan intresserade av Artedi dyker upp. Vi blir kvar länge. Hon älskar att berätta. Till slut har vi flyttat ut i den sköna förkvällssolen på tunet utanför den pampiga hembygdsgården där vi påtrugas kaffe och hembakat så mycket vi orkar för trettio kronor. Strax intill står en minnessten och pockar på uppmärksamhet för en berättelse värd att upptäckas, fördjupas och spridas vidare.

 

 

758754964 4883a77746
©Prof-B (CC BY-NC-ND 2.0)

Samtal sökes.

Posted on 16 augusti 2014

Kommunikation är samtal. Konsten att tala sig samman. Således Inte bara konsten att tala. Allra minst konsten att hålla låda, pladdra på om sig och sitt, ta plats i bruset. Till konsten att tala hör därför konsten att först lyssna.

Aristoteles uttryckte det som att retorik är konsten att tala övertygande. Alltså inte tala övertalande. För att övertyga krävs förståelse för mottagaren, insikt och kunskap om vem, var, när och varför. Att tala övertygande är att jämställa sig. Tal som kommer uppifrån blir lätt predikan. Tal underifrån blir lätt försåtliga.

Efter att en hel sommar ha lyssnat till havets och skogens samtal om väsentligheter hamnar jag i det nu allt mer uppskruvade politiska så kallade samtalet. Framför teven råkade jag knappa fel och kom in i en politisk ”debatt” mellan partiernas påläggskalvar. Säga vad man vill om partiledarna men så entonigt som dessa partiprogrammens megafoner låter man inte. På varje axel, kändes det som, satt en spinndoktor och trummade in sina mantra i adeptens öra. Vem är förresten spinndoktorns doktor? Jag misstänker att dessa doktorer kunde byta patient med varandra och ingen skulle märka skillnaden. Alla får samma behandling oavsett hälsotillstånd och förmåga till självhjälp.

I dagens brus har frågan blivit viktigare än svaret. Den ständiga frågan i media ”hur det känns” nu när huset brann ner, försäkringskassan inte beviljade, bollen studsade på en medspelare och blev otagbar har bara ett vettigt svar: ”vad tror du?”.

Få mänskliga egenskaper torde vara så givande, på gott och ont, som konsten att få andra med sig. Det vill säga ha förmånen att få gå före, leda, sätta agendan. Med allt vad dit hör av ökat ansvar. Missbruk vet vi vad det kan leda till; hela nationer som klär sig i brunt.

Med tanke på hur användbar denna sällsynta tillgång är är det märkligt att den inte får nämnvärt utrymme i skolsystemet. Konsten att tala övertygande anses inte vara någon mänsklig rättighet. Den är förbehållen några få som oftast tillägnat sig den på eget vis, skapat sin egen utbildning – kanske via jobb som säljare, lärare, guide, taxichaufför eller varför inte copywriter.

För en copywriter faller det sig naturligt att jämföra politikens säljsamtal med egna. För oss måste retoriken landa i produkten, i innehållet. Idéer utan innehåll går spårlöst förbi. Det intressanta är inte hur vi argumenterar utan för vad. Därför knådar vi innehållet till en tydlig säljbar skillnad innan vi gör annonsen. Att försöka sälja allt på en gång är ingen bra idé. Bästa sättet att vinna köpare är således att utveckla produkten så att den markant skiljer sig från konkurrenternas. Inte att vässa retoriken. Men i den politiska debatten tycks alla ha allt för alla. Därför blir förpackningen viktig. Intressanta uppträdanden är emellertid något för helt andra scener. I bästa fall kul för stunden.

Trots att vi i reklambranschen talar å andras vägnar, försöker vi få ett ansikte bakom budskapet att träda fram. Det är viktigt för intresse, känsla, samhörighet och trovärdighet att visa ”vilken personlighet”, vilka mål och ambitioner, som står bakom alla utfästelser. Men att vara personlig utan att bli larvig är svårt. Byta slips räcker inte och att helt fläka ut sig är inte att vara personlig.

Dessutom försöker en copywriter, hur märkligt det än kan låta, att sälja utan att direkt uppmana till köp. Det bör helst ske mellan raderna. Gärna visa, demonstrera, kommentera, jämföra men inte dra slutsatsen själv. Än mindre skriva läsaren på näsan var kassan ligger.

Ständigt letar kommunikatörer av alla slag efter kryddor som gör soppan godare än en Mannerström kunnat få till: De överraskande brytningarna, infallen, de halsbrytande associationerna, den icke inövade vitsen, grodan som hoppade. För att hitta dem krävs en arbetsmiljö där kreativt oväder, trots allt allvar, råder. Därför skyr kreatörer konventioner.

För en copywriter är det dessutom självklart att inte tala illa om konkurrenten. Inte göra sig bred över andras, som man menar, tillkortakommanden. Hur dålig vederbörandes produkt än synes vara håller man sig till sin. Konkurrenten har sin egen advokatcopywriter och domen faller rättvist av ingen annan än åhöraren/konsumenten. På båda sidor vet man att publiken ser och hör allt, inte är lättlurad och alls inte kroniskt ointresserad.

För mig är retorik en resa. Som alla resor har den en början, ett allra första steg, en upplevelserik färd och ett avgörande slut. I min skrivstuga börjar allt med slutet. Det är som med resan du ger dig ut på vare sig det handlar om att ta cykeln till affären eller flyget till Kina: först när du vet vart du ska är det någon mening med första steget. Det är vart man tänkt sig som är avgörande för vad som skall sägas, och hur. Inte tvärtom som många som säger sig leva här och nu menar med resultat att det mesta blir rundgång torftigt sammanfattad av snärtiga oneliners.

 

Av rundgång blir man yr i mössan. När man till exempel tror sig veta vilket som är arbetarnas sanna parti då påstås det plötsligt vara ett helt annat. Samma med landbygdens. Nu skall man minsann rösta på SD om man vill ha en levande landsbygd! Alla partier är dessutom miljö- och feministpartier. Här och var är man dessutom konservativt liberal, socialistiskt företagsvänlig eller demokratiskt främlingsfientlig.

Jag hör slagord som att ”alla skall med” som ersättning för ”alla behövs” eller om det var tvärtom och undrar vilka som menar att somliga inte behövs. Och vilka som inte skall vara med. Invandrare har jag förstått från visst håll men finns det fler; pensionärer, sjuka och andra tärande?   

Jag kan inte undgå att dra fler paralleller till reklambranschen. Begrepp och kompareringar som ”störst, gjort mest, lovar garanterat” liksom affärsdrömmens ”godast, billigast, bästa servicen, finns överallt” är sällsynta argument i min copia (se den här bloggens ingress). De är helt enkelt inte trovärdiga. Skapar ingen relation, avbryter ett samtal som kunde ha varit förtroendefullt. Men i politiken går det bra och ändå får det väl anses att där avgörs viktigare saker än vilken gräddvisp man bör välja.

Löften som vi i reklambranschen aldrig ens överväger att ställa ut framförs av talaren på torget utan darr på manschetten. Åtgärder som vi vanliga dödliga fattar att det tar åratal att genomföra eftersom vi ser sambandet med årtiondens eftersatthet sägs vara en fråga om snabbfix.

I näringslivet bygger man sitt varumärke sakta men säkert. Byter inte fot när det tar emot. Eller anpassar talet till vem som lyssnar. Där stretar man länge med att bli ”någon att tycka om och respektera” innan man börjar skryta med vad man åstadkommit. I politiken gör man tvärtom; försöker sälja björnen innan den är skjuten som Hedlund sa.

Ibland tänker jag på Hasse & Tage. Ta detta med vem som egentligen är ”arbetslös”. Rena Harrisburg. Alla har rätt, ingen har fel och tvärtom. Vore de politiska löftespaketen ett fall för Marknadsdomstolen skulle den få att göra.

Ett bra samtal är en resa. Två som sätter sig tillsammans och reder ut vart man vill nå. Vill man få den andre med sig, man må vara chef, präst, politiker eller copywriter, bör man börja med att tala om vart man syftar. Därefter snitsla vägen dit med upplevelser. Ungefär som i utfärdsbussen med vad man ser, hör, vad som hänt i det landskap man åker igenom, vad som är på väg och kan komma att hända, vilka idéer, insikter och åsikter man kan få av all stimuli som passerar.

Det man då passerar blir som pusselbitar i det mönster som till slut bildar själva målet. Resan är vägens mål, sägs det. Och resan är ett samtal.

 

© Finn Frode (DK) (CC BY-NC-SA 2.0)

Bombmannen.

Posted on 12 augusti 2014

Ett av sommarens stora nöjen är att städa förrådet. Att få åka till Återvinningen med fullastad bil medför närmast sinnlig njutning. Jag ler hela vägen till Högberget utanför Kramfors. Att det hela är en rent idiotisk åtgärd är en annan sak. Här har kommunen lyckats krångla till gemensam upphämtning av grovsopor så till den grad att alla i byn nu åker tolv mil i egen bil med allt vad det kostar miljön. Men det är en annan sak. När byråkratin väl segrat släpper den inte greppet.

 

Särskild njutning skänker bråte och gammalt gods som överlevt tidigare utrensningar t.ex. en stol som börjat halta betänkligt men som förr fungerade att sitta på vid årsmötet uppe på grusplanen. Ett möte som jag för övrigt gärna avstår. Jag har genomlidit ett flertal samfällighetsmöten under årens lopp. Alla har efterlämnat ledsna miner hos de som, när inga andra ville, tog på sig att för allas skull göra så gott man kan. På sitt vis. Men där griper snabbt mötesekvilibristen in. De finns överallt. Folk som tror att stora församlingar leder man bäst genom att utgå från det finstilta. Sedan har vi de som aldrig deltar i arbetet eller går på möten men ändå alltid, efteråt, vet hur man borde ha gjort. Ack ja.

 

Nåväl, detta var utvikningar. Jag sitter alltså i bilen, njuter av färden genom det vackra landskapet. Särskilt nöjd är jag över att jag denna gång fraktar den pryl jag hatat mest i fjorton år. Vid varje tidigare rensning har den slunkit undan för hur blir man av med en bomb? Sänker den i havet? Men nä så gör man inte. Får fundera. Kanske nästa år? Och så blev den kvar, år efter år.

 

Men nu låg den där. En stor pjäs, som en stubbe hög som ett A4. Ett tiotal tjocka stavar hopsatta till en skrämmande enhet. En fyrverkeripjäs inplanterad i förrådet av en kund som vid millennieskiftet trodde att jag skulle bli glad åt att kunna bränna av värsta smällen för att markera att nu jävlar tar vi nya tag i Norrland. (Vi firade in nyåret i Ådal, vilket denne kund visste). Paketet kom till ICA som tyvärr inte hade lämplig hund på plats.

 

Vad kunden inte visste var att jag avskyr fyrverkerier på egen tomt. På andras och på lite håll går bra. Alltså åkte den in i förrådet med åren allt längre och längre ner under bråten. Men jag glömde den aldrig, ständigt gnagde problemet: Vad göra med den? Även grannar jag frågat ryggade betänkligt när de såg åbäket.

 

Framme vid Högberget går jag, när allt det andra; gamla madrasser, färgburkar och båtbatterier hamnat på rätt plats, fram till en gentleman i overall som jag förstår tillhör servicen på stället. Han ryggar tillbaks som om jag hotat honom med pistol.

 

”Nej, för fan, såna där kan vi inte ta emot, det var det jävligaste, hur skulle det gå till, vad skulle vi göra med en sån, rena bomben”

 

”Ja men”, försökte jag, ”vad ska jag göra med den?” ”Ja, inte vet jag”, sa han och sken upp, ”jo förresten gå till Polisen med den”.

 

Jag kör in till Kramfors och fram till nya fina polishuset, hinner fundera länge över hur själva entrén bör göras. ”Hej, titta vad jag har” är nog ingen bra idé. Än mindre att bara dyka upp framme vid disken, om jag hinner så långt innan jag blir övermannad, med bomben under armen. Måste skydda den. Jag stannar och hittar en papperspåse i bilen, bomben fyller den väl. Jag försöker vika ner kanterna. Bomben är skickligt designad, den formligen lyser av explosivitet.  Jag går försiktigt fram till entrédörren, kikar in genom glasrutan, tomt, bara en ung flicka sitter ensam bakom disken. Kanske en sommarvikarie okunnig om hur man tar hand om en som kommer klivande med en bomb. Men det måste ske. Jag förbannar klädseln, borde ha avstått t-shirten och shortsen som jag bott i några dagar. Drar till håret och rätar upp gångstilen. Försöker se ut som om jag är på väg att anmäla bortsprungen katt eller något. Det är gott och väl tio meter över öppet golv fram till disken. Inser att når jag väl fram helt oskadd kommer påsen att vara dold medan jag får tid att lugnande och etappvis förklara mitt ärende.

 

Hon tittar gudskelov inte upp förrän jag är framme. ”Jo”, säger jag, ”du förstår jag håller på och städar ur förrådet och då är det så att när det var millennieskifte, det är fjorton år sen nu, tänk vad tiden går, då var det en man, en kund till mig, jag hade en reklambyrå på den tiden, som tyckte att jag skulle ha ett lite trevligt fyrverkeri i stugan ute i Ådal, du vet, i Nordingrå längst ut mot havet”. Jag tar paus.

 

”Jaha”, säger hon och ser lite frågande ut. ”Och?”

 

”Jo, jag har en pjäs sedan dess, en fyrverkeripjäs som är rätt stor, faktiskt väldigt stor, som jag aldrig ville smälla av”. Vågade smälla av borde jag ha sagt. ”Jag tog den till Högberget men där ville man inte ta emot den, gå till Polisen sa en man, så nu är jag här”, sa jag och lyfte upp kassen som vore det vad som helst i den. Hon böjer sig fram. Ryggar till som alla andra gjort före henne. ”Men Jösses! Vänta här”. Innan jag ställt ner kassen är hon borta. Jag hinner se henne slinka in genom en öppen kontorsdörr i början av en korridor, hör henne förklara men ändå lämna frågan öppen. Vem är mannen där ute? Orakad som jag vet inte vad. Och är det verkligen en fyrverkeripjäs, kan de vara så stora? Kanske hinner hon tänka att tänk om hela nya fina polishuset, som alla är så stolta över, flyger i luften och jag bara kan stamma, om jag klarar mig vill säga, att han såg faktiskt snäll ut. Och han sa att det var en extra stor nyårssmällare eftersom den var speciellt framtagen för millennieskiften.

 

Och jag hör hur en annan, även hon en kvinna, motvilligt lyssnar. Kanske hade hon nyligen befunnit sig långt inne i internets intressantaste skrymslen. För en sekund tänker jag tanken att bara gå men inser förstås att det är den sämsta idén av alla. Till slut, efter den evighet som förstås bara var ett par minuter, kommer båda ut, den riktiga polisen i uniform och allt. Tveksamt tittar hon ner i påsen, petar försiktigt med ett finger på bumlingen, bestämmer sig för att en riktig bomb nog inte skulle formges så lockande och säger:

 

”Okej, vi tar ditt namn och telefonnummer och tar hand om…det här”.

 

Så om någon framöver hör en sjujävla smäll i trakterna av Kramfors i samband med att Polisen har firmafest, då vet ni att de bara gör sitt jobb.

 

 

 

Med denna lilla historia lämnar jag sommarens Ådal i hopp om att jag hittar lite mer vettiga saker att skriva om när jag väl sitter i min gamla vanliga holk hemma i Bromma igen.

               

Ådal 31 juli.

Posted on 31 juli 2014

Utanför blånar oändligheten; formationer som möter varandra, himmel, hav och berg som skiftar i allt som går i blått, grönt och det som kallas grått men är summan av svart och vitt. Lager på lager miltals bort. Ständiga byten, ibland minutsnabba. En tur till skuggan, kanske till förrådsboden, och stämningen ut över fjärden kan vid återkomsten vara en helt annan. De stora fönstren fångar varje sky. Plötsligt, som helt nyss, kan det kännas som om sommaren fått en släng av höst för att kort efteråt vara samma skugglösa högsommardag.

Det lär bli trettio grader idag. Nionde dagen i rad. Imorgon drar vi åt nordväst, upp mot Gäddede, Stekenjokk och Saxnäs med allt vad där emellan finns att uppleva av samekultur och fritt fallande forsar.

Kikaren står på sin plats vid fönstret. En prick växer fram, en ensam figur stretar i motsjö. Förtexten till en film att själv befolka rullas fram, en roman öppnar sig, kanske en tusenårig historia om Norrland som det ”riktiga” Sveriges stora kolonilott. Jag lyssnade på Po Tidholms sommarprat. Så väl han fångade tragiken i denna omvända ordning; en tärande landsända på väg att (tillfälligt, tro mig) överges av alla. Ändå rikast i världen. Rikare för varje dag som går i takt med att allt fler tänker om, upptäcker nya inkomstslag i tillvaron. Hörde häromdagen om affärsfolk från Shanghai som var på besök hos bekant med röd stuga i brynet ner mot viken. Väl framme tvärstannade de utanför bilen, ville aldrig gå in. Djupandades, slukade den öppna vidden. Hörde plötsligt en tystnad de inte visste fanns.

Så tänker jag ofta, det gör man lätt här uppe, på vad som är värt vad här i världen. På hur många i världens ekonomiska kluster av traditionellt slag som tvingas använda den hårt sittande extraförtjänsten till att söka sitt boende längre och längre bort i hopp om att få se ett träd och för en stund slippa munskyddet. Vad är cabrioletens fartvind mot havets och barrskogens friska luft, för lungorna menar jag? Och vad är källfriskt vatten värt alltid nära till hands att skölja njurarna med?

Norrlands sista naturresurs är tack och lov svårexploaterad. Än är luften hög, klar, vattnet porlande kallt, vidderna oändliga, tystnaden full av ljudlöst liv. Överallt gömmer sig stiglöst land där endast björn, lo och älg vandrat. Nyligen var en granne ute på morgonpromenad med sin hund. Femtio meter bort stod ett lodjur. Alla tre tvärstannade, glodde på varandra ett tag, sedan lommade lodjuret makligt in i skogen. Bara att känna en sådan man och höra hans berättelse, veta att det kunde varit jag, är vassare än ett djurparksbesök. En annan berättade om ett sent kvällsdopp i ”egna” insjön tillsammans med en bäver.

Det bästa här i världen är fortfarande gratis, men finns bara på vissa ställen. Som i Norrland där en stuga som kostar miljoner i Stockholm kan kosta sexhundrasjuttiofem tusen, som den vi ser när vi böjer oss fram. Apropå ekonomi hörde jag om hotellet i inlandet som satt upp en skylt där det står (ungefär): Tänk på att varje gång som du inte handlar närodlat sjunker ditt hus med tusen kronor. Det kallar jag copy!

Ändå glor jag, de mornar vi är uppe tidigt, på riksteve. Och jag blir så trött. Morgonteve har märkligt nog den inverkan. Solen hittar inte vårt altanhörn förrän efter åtta. Så där sitter någon som har klättrat i berg i smoking eller en som har tänkt dra upp världens största fisk från en kajak eller någon av alla andra som hittat ett listigt sätt att fånga en idéfattig redaktions intresse. Och dessemellan tevereklam ofta så infantil att skolteater vore bättre. Men sådan teve sådan tevereklam. Vad annars?

För vilken reklam skulle passa till inspirerande inslag om det märkliga Norrland. Jag menar det talas ju redan norrländska eller vad det nu skall föreställa överallt i svensk reklam. Förnedrande tycker vi som kan språket och känner de djupa undertoner som gått filmfolket förbi. Förnedrande är dessutom alla taskiga påhopp på djuren; hundar som dyker efter vad det nu är, inte är det hundben, zebror som ser dåligt och får som inte vet att de inte är roliga.

Jag tittar ut över boniteten. Det växer så det knakar i arrendet framför huset. Kanske dags att ta röjyxan och gå ner och svetta upp sig lite. Så får det bli.

Img 0477
egen bild

Ådal 23 juli.

Posted on 23 juli 2014

Höga Kusten passar inte alla. Så tänk dig för. Höga berg så långt ögat når. Och djupa vikar, branter, stup och stigar svåra att forcera. Knappt någon bebyggelse längs stränderna. Här och var några sjöbodar, en och annan stuga och ett och annat gammalt fiskeläge. Inget vimlande folkliv. Inga kontaktskapande köer och ingen spännande trängsel.

Trots miltals av stränder inget färgglatt myllrande badliv. Folk badar överallt i ensamt majestät från bryggor och klippor som sticker ut på djup som kan vara femtio meter fem meter från land. I vår egen vik låg igår nio personer på en hundra meter lång sandstrand. Det blev nästan trångt, tyckte vi. Och stojigt. Två barn lekte med att fånga spigg vid strandkanten.

I måndags gick vi upp till Slåttdalsskrevan. Tre kilometer ”rakt upp” i en nationalpark där inget får röras med påföljd att man tvingas kliva över kullerstensåsar, ovanpåliggande rötter tjocka som manslår och en sporadisk brädspång hal som attan om det regnar, vilket det nu inte gjorde. Vi hade glömt ta med extra vatten så vi tvingades dricka ur en fjällbäck. Hur vattnet i en sådan kan bli iskallt och glasklart trots trettio grader och ett språng rakt ur naturens skräpkammare är mig obegripligt. Väl uppe svimmar man, först av ansträngning sedan av vyn över hela halva Norrland.

Båtliv? Tja. här om dagen räknade jag till femton segelbåtar på väg in och ut över Gaviken stor som Jungfrufjärden. Problemet är att här saknas det som ger extra krydda åt tillvaron till sjöss: grund, grynnor, storstenar och listiga rev. Det blir förstås enahanda och trist med all fin elektronisk utrustning man skaffat till ingen större nytta. Barn och autopiloter kan styra medan mamma och pappa tar sig en nap eller stirrar in i horisonten och kanske sig själva.

Folk som aldrig varit här fortsätter glatt längs E-fyran. Anar kanske att här inne, märkt ”Nordingrå”, myllrar ett smalt och kurvigt vägnät av och an så man blir kollrig av färden. Ofta är det inte ens asfalterat och ibland så smalt att man inte kan möta en husvagn. Och så längs vägrenen denna eviga meterhöga rallarros, kilometer efter kilometer av blårött och lila mot bergväggarnas roströda sten så sällsynt att världens nördigaste geologer tvingas ta sig hit. Först mot slutet av sommaren kommer kommunen sig för med att slå vägrenen så att där blir rent och snyggt. Som söderut.

Nordingrå är i praktiken inte en ort utan snarare begreppet för femtiotvå byar med femtiotvå kyrkor och ungefär lika många små sjöar. Det som ändå kallas centrum heter Vallen eller mer officiellt Nordingråvallen med en kyrka som inte drar sig för att ge operakonsert en söndagseftermiddag, en livsmedelsbutik från vilken folk bär hem vin- och spritpåsar (ombud för Systemet i Kramfors) och numera även en lokalt driven bensinstation och en järnaffär som förr även fungerade som begravningsentreprenör.

Plötsligt längs vägen ligger en helt osannolik samling hus och byggnader; muséer och konsthallar blandade med norsk stavkyrka, ungersk bondgård, japansk pagod, dragspelshus, riktigt hotell och restaurang. Och så vidare i all oändlighet. Inget tydligt tema, man blir helt förvirrad – omtumlande men det kanske är just det som är tanken. Ett fyrtiotal byggnader allt som allt, alla smyckade med tusentals detaljer utmejslade av en konstnär som inte drar sig för att få vilda idéer. Hur han haft ork att dessutom genomföra dem är en gåta. Han heter Anders Åberg och stället Mannaminne. Hans fru delar äran för alla begriper att hur skulle allt detta gått till utan rätt partner.

Det närmaste modernt kustliv, som det i Sandhamn, Torekov och på Smögen, man kan komma är en ö långt ut i havsbandet – Ulvön, men där kan det plötsligt lukta surströmming när man kryssar mellan bodar och små röda stugor med sina egensinnigt snidade trädgårdsgrindar. Närmast vattnet bor idag de lyckligast lottade i trivsamma sjöbodar. Tvärtemot hur det var förr. Då var det här som fattiga fiskare fick hålla till medan tullpersonal och annat fint folk bodde på andra sidan vägen i vita villor som idag känns mer ”off”. När vi var där här om dagen låg en Anytec med 350 hk i baken vid en av bodarna. Ett barnbarn till storfiskaren visade det sig. En och annan dollarstinn hockeyspelare har märkligt nog valt att bygga här – när man kan flyga från Övik till Bromma och ta en helikopter därifrån till plattan i Sandhamn!

Längst norrut på den milslånga ön, efter en cykelfärd genom ett småskaligt bondelandskap med ett tjugotal åretruntboende, ligger helt överraskande en samling små, grå stugor längs en sandstrand. En hel by längs vattnet med två hyrbilar till allas förfogande lämpliga att åka till hamnen och handla med. Och där man minst anar det en livs levande ”restaurang” som knappast hamnar i Sköna Hem. I skogsbrynet anas stugan som är vedeldad bastu. Bara vissa har hittat hit. Vet hur man hyr av kommunen. Tala om segregation.

Och så detta med vädret. Ständigt denna sol ute vid kustbandet. Vill man ha en svalkande regnskur får man åka långt in i landet, kanske passa på när man ändå skall till Systemet i Kramfors. Vilket annars är onödigt eftersom man dagen efter kan hämta sin påse när man fyller på i kylen. Just nu har vi något varmare än normalt cirka trettio grader med tjugotvå i havet. Vi är bekymrade över svampen. Och blåbären.

Ikväll är det jazz i kapellet i ett av fiskelägren. Fungerar märkligt nog rätt bra till sextonhundratalsmåleriet på tak och väggar som sett dåtidens Gävlefiskare stöka runt med sina nät och flöten. På den tiden var kapellet både plats för bön och skydd för Nordan.Numera sitter kvinnor och män huller om buller. Förr satt alltid kvinnorna på norrsidan om mittgången; för att kunna amma i skydd av koftans uppvikta högerflik, sägs det. Imorgon är det förmodligen för varmt för golf. Men å andra sidan kanske vi då har banan helt för oss själva. Bara sällskap av renen på femmans green. Har förresten saknat honom i år. Hoppas ingen gjort filé av bästa biten.

Ja, som du hör är Höga Kusten inte mycket för den som söker tjo och tjim längs lättillgängliga allfartsvägar. Vill man ha kul kan man spela minigolf, vandra härs och tvärs längs alla leder eller till exempel klättra upp till Högbondens Fyr, Sveriges högst belägna. Men å andra sidan, varför det. Vacker utsikt är det gott om här i världen. Exakt på vilket berg och var Helmer Osslund stod och målade sina sprakande motiv från trakten är emellertid en hemlighet. Trots mer än trettio somrar här är det ingen som säger sig veta. Säger sig alltså.
Så var bästa restaurangen finns säger jag inte.

Img 0497

Ådal 30 juli.

Posted on 23 juli 2014

Utanför blånar oändligheten; formationer som möter varandra, himmel, hav och berg som skiftar i allt som går i blått, grönt och det som kallas grått men är summan av svart och vitt. Lager på lager miltals bort. Ständiga byten, ibland minutsnabba. Aldrig detsamma. En tur till skuggan bakom huset, kanske till förrådsboden, och stämningen ut över fjärden kan vid återkomsten vara en helt annan. De stora fönstren fångar varje sky. Plötsligt, som helt nyss, kan sommaren kännas höstlig men sedan somrig igen.

Det lär bli trettio grader även idag. Nionde dagen i rad. Imorgon drar vi åt nordväst, upp mot Gäddede, Stekenjokk och Saxnäs med allt vad där emellan finns att uppleva av samekultur och fritt fallande forsar.

Kikaren står på sin plats vid fönstret. En prick växer fram, en ensam figur stretar i motsjö. Förtexten till en film att själv befolka rullas fram, en roman att vandra in i öppnar sig, tusenårig historia om Norrland som det ”riktiga” Sveriges stora kolonilott. Jag lyssnade på Po Tidholms sommarprat. Så väl han fångade tragiken i denna omvända ordning; en tärande landsända på väg att (tillfälligt, tro mig) överges. Ändå rikast i världen. Rikare för varje dag som går i takt med att allt fler tänker om, upptäcker nya inkomstslag. Hörde häromdagen om affärsfolk från Shanghai som var på besök hos affärsbekant med röd stuga i brynet ner mot viken. Väl framme tvärstannade de utanför bilen, ville aldrig gå in. Djupandades, slukade den öppna vidden. Hörde plötsligt en tystnad de inte visste fanns.

Så tänker jag ofta, det gör man lätt här uppe, på vad som är värt vad här i världen. På hur många i ekonomiska kluster av traditionellt slag som tvingas använda den hårt sittande extraförtjänsten till att söka sitt boende längre och längre bort i hopp om att få se ett träd och för en stund slippa munskyddet. Och till att försöka förkorta resan dit genom att åka limousin till och från kanske till och med helikopter.
Jag menar hur fyller kabriolettens fartvind lungorna jämfört med havets och barrskogens friska syre? Vad är det värt att ha ständig tillgång till friskt vatten att skölja njurarna med?

Norrlands sista naturresurs är tack och lov svårexploaterad. Än är luften hög, klar, vattnet porlande kallt, vidderna oändliga, tystnaden full av ljudlöst liv. Överallt gömmer sig stiglöst land där endast björn, lo och älg vandrat. Nyligen var en granne ute på morgonpromenad med sin hund. Femtio meter bort stod ett lodjur. Alla tre tvärstannade, glodde på varandra ett tag, sedan lommade lodjuret makligt in i skogen. Bara att känna en sådan man och höra hans berättelse, veta att det kunde varit jag, är större än varje djurparksbesök. En annan berättade om ett sent kvällsdopp i ”egna” insjön tillsammans med en bäver.

Det bästa här i världen är fortfarande gratis, men finns bara på vissa ställen. Som i Norrland där en stuga som kostar miljoner i Stockholm kan kosta sexhundrasjuttiofem tusen, som den vi ser när vi böjer oss fram. Apropå ekonomi hörde jag om hotellet i inlandet som satt upp en skylt där det står (ungefär): Tänk på att varje gång som du inte handlar närodlat sjunker ditt hus med tusen kronor. Det kallar jag copy!

Ändå glor jag, de mornar vi är uppe tidigt, på riksteve. Och jag blir så trött. Morgonteve har märkligt nog den inverkan. Solen hittar inte vårt altanhörn förrän efter åtta. Så där sitter någon som har klättrat i berg i smoking eller en som har tänkt dra upp världens största fisk från en kajak eller någon av alla andra som hittat ett listigt sätt att fånga en idéfattig redaktions intresse. Och dessemellan tevereklam ofta så infantil att skolteater vore bättre. Men sådan teve sådan tevereklam. Vad annars?

För vilken reklam skulle passa till inspirerande inslag om det märkliga Norrland. Jag menar det talas ju redan norrländska eller vad det nu skall föreställa överallt i svensk reklam. Förnedrande tycker vi som kan språket och känner de djupa undertoner som gått filmfolket förbi. Förnedrande är dessutom alla taskiga påhopp på djuren; hundar som dyker efter vad det nu är, inte är det hundben, zebror som ser dåligt och får som inte vet att de inte är roliga.

Jag tittar ut över boniteten. Det växer så det knakar i arrendet framför huset. Kanske dags att ta röjyxan och gå ner och svetta upp sig lite. Så får det bli.

Img 0179
foto Lars Falk

Vägen upp.

Posted on 25 juni 2014

Vägen upp är vacker, följer naturen, flyter längs den, inte igenom, smeker en bergskam, touchar ett vatten. Det är en tidig oktobermorgon och naturen skiftar i höstens hela färgskala.

På krönet vid Körningsgården öppnar sig plötsligt Höga Kusten. I fjärran havet, fjärdarna, de branta bergen med sina blåsvarta skogar och långt där nere Vågsfjärden som en gång var del av havet men nu är en insjö i vars blanka yta Nordingrå kyrka speglar sig. Härifrån anar man hur landet sakta rest sig millimeter för millimeter under tusentals år. Backen upp är lång och brant. Instinktivt släpper foten gaspedalen och automatväxeln kuggar ner. Oväntat högt, i fjärran miltals bort, sträcker horisonten sin tunna linje.

Efter Häggvik följer vägen viken som ligger djupt inbäddad mellan kuddformade berg. Passerar ortens tidigare mest kända industri där surströmmingen förr gick på tunna. Övergår strax efter bron över ån till en byslinga knappt bredare än en Volvo. I snåret framme vid skogskanten anas stigen som leder upp mot Storbergets topp. Den branta promenaden kantas av vassa, spretiga grantoppar. När blicken någon enstaka gång orkar orientera sig uppåt ser de ut att peta de mulliga stackmolnen i rumpan. Vandraren flåsar, tänker på målaren som stretade med sitt staffli, sin låda och lilla fällstol.

Plötsligt framme. Hela havet öppnar sig. Det omaka paret tvärstannar. Horisonten ligger nu än mer förvillande högt upp på himlen, som vore den felritad. Långt där borta strax under mötet mellan himmel och hav ligger först Storön sedan Härnön. Nedanför stupet seglar holmar av och an som barkbåtar. Till höger i förgrunden en björk, en ättling till den obligatoriska Osslundska som vindpinad och krokig placerades på varje tavla han målade från just den här platsen så att det hisnande perspektivet förstärktes. Hänförande! Hon blir stående helt stilla med återhållet flås i bröstet, ser sig om.

Mannen stapplar de sista stegen upp på krönet, han är högröd i ansiktet, läpparna blånar, han andas tungt, flåsar våldsamt, släpar sig fram till bara ett par meter från bergskanten, står blick stilla en sekund eller två, kvider till, faller på knä, sträcker ut händerna först som bedjande men tar sig sedan åt bröstet med båda, sjunker ihop…

 
Ovanstående är sidan 18 i manuset till en roman som ligger och kanske mognar till sig. Kunde passa, tyckte jag, nu när jag drar till just dessa trakter. Kanske också en annorlunda text, som det i höst kan bli fler av. Vi får se.
Tack för att du var med under våren. Det blev, som jag föresatt mig, ett inlägg per vecka. Tätare publicering klarar jag inte eftersom jag inte vill blogga om allt som tycks kunna falla en bloggare in. Tanken är att bli läst inte bara ögnad. Idén må vara omodern men vem vet, kanske är den gamla konsten att skriva långa brev så modern att den ännu inte anas av nutidens framtidsprofeter.
Hoppas at du vill vittja min låda även i höst. Jag räknar med att vara igång igen i mitten av augusti. Läs böcker under tiden. Själv läste jag nyligen Profeterna vid Evighetsfjorden av Kim Leine och ångrar att jag inte gjorde det långsammare.
 
Trevlig sommar!
Lars

3662160468 Fe2305e507
© D.C. Atty (CC BY 2.0)

Samma och samma.

Posted on 15 juni 2014

Här om dagen intervjuades jag av forskaren Raoul Galli. Vi pratade i ett par timmar om reklam. Om förr, nu och sedan. Eftersom han är både kunnig och uppriktigt intresserad fick han mig att försöka svara även på det om vilket jag inget vet. Vid frågan om framtiden sa jag förstås inte, även om det var frestande, att det var bättre förr.

Rätt svar på frågan om reklamens framtid är förstås att den blir som vi förtjänar. Den blir som tiden. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Reklamens form och uttryck styrs varken av de som köper den eller tillverkar den. Den blir som det blir när samhälls-, kultur- och näringsliv blivit som de blev. När så mycket annat slätas ut gör reklamen också det. Blir likadan, förväntad, tråkig. Borta är spänningen, det annorlunda, utmanande även hoppet om en reklam som åtminstone då och då visar vad den kan i sina bästa stunder.

I vidaste mening är allt reklam. När vi talar med varandra söker vi berättelser som berör samtidigt som de berättar vilka vi själva är. Allt för att få kontakt, skapa den bro på vilken kunskap, erfarenhet och känslor kan vandra andra till mötes. Samtalet bygger våra brands och positionerar oss.

När vi går på stan är vi en utomhusaffisch. I talarstolar gör vi film i telefon radio. I den meningen är reklam det mest naturliga, det vi alla gör hela tiden, det som aldrig kommer att förändras. Bara genom vårt sätt att gå genom rummet berättar vi vad vi tycker om det som där sker.

Men nu var nog inte Raouls fråga fullt så filosofiskt menad. Han ville helt enkelt veta HUR jag trodde att reklamen i framtiden skulle se ut. Och därmed vilken talang, utbildning och egenskap som skulle vara avgörande.

Frågan är berättigad. Formgivning är idag ett program i datorn, det är snart copywriting också. Det mesta som behövs för framställning av reklam som passar alla (och ingen) är redan gjort. Ett bra sätt är därför att återvända den, det vill säga stycka sönder gamla helheter och kombinera delarna till nya. Det man söker finns gratis i datorn. Färdigt att klippa om. Snart når vi slutprodukten ”färdig på burk”. En blivande storsäljare i mindre nogräknade sammanhang, är jag rädd.

”Som förut”, sa Bill Bernbach, som var en stillsam filosof och stor humanist förklädd till försäljare, på frågan om framtiden. Och så utvecklade han detta med ”the unchanging man”, det vill säga att människan är sig tämligen lik oavsett allt. Hur tjugotalet var har inget med hur människor då var beskaffade att göra. Bara med ”vilka uttryck” som just då kändes mest gångbara i sökandet efter lycka och framgång.

Reklam väver drömmar och väven är som en oändlig Lego-låda. Ändå kan reklam aldrig oavsett tidens gångbara uttryck att i grunden förändras. Den måste alltid vinna mottagarens intresse, förpassa tusentals samtida stimuli till andraplatsen, äga ögonblicket och väl där hinna servera en provbit som känns värd att spara. Dess budskap måste tåla upprepning och locka till samtal, inte orsaka att folk håller för ögon och öron nästa gång de utsätts.

Reklam är dyrt. Och osäkert. För varje marknadsförare ligger det därför i sakens natur att på alla sätt försöka minimera gapet där emellan. Minska osäkerheten genom att spela säkrare. Och kostnaden genom att skära där det går. Ofta kommer tillfället, tycker de som tror att man kan spara sig till framgång på marknaden, när konjunkturen viker.

Med internet kom möjligheten att med blixtens hastighet sprida budskap till miljoner mer eller mindre gratis. Det kräver en reklam som mottagaren gärna skickar vidare. Att det ofta mest blir som en kul hälsning, ett nutida vykort, räknas inte. Inte ännu.

Om reklamen blir bättre eller sämre är därför ointressant liksom om de som tillverkar dagens reklam blivit det. Vi får den reklam vi idag förtjänar. Vilken talang som idag och än mer imorgon behövs? Tja, kanske ”smartness” som en sentida chefredaktör på Resumé spådde och fyllde på med att ”kreativ reklam” är ute.

Att ”smart” reklam inte faller mig i smaken är min sorg. Faller den i alla andras så blir den kvar. Att den enligt mig brister i respekt för mottagaren, rent av bidrar till medias fördumning med sina tricks, bristande relevans och obegripliga slutsatser är av akademiskt intresse för sådana som Raoul. Så länge det säljer fungerar det.

Mest kanske jag sörjer det bristande handlaget. Bara sällan läser jag idag en text som jag önskat att jag själv skrivit. Och allt mer sällsynta är de visuella uttryck som öppnar gluggen till mitt inre på vid gavel. Jag talar om art direction och inte om ”formgivning”.

”Det snabbflyende klippet” är den nya tidens såväl kreativa som mediamässiga strategi. Zlatan i Volvo-filmen är en sådant. Det är för övrigt samma ”klipp” som när Lill Babs för femtio år sedan drack Gevalia. Är kändisen tillräckligt känd fungerar det. Inte ens Robyn är unik nog.

Men reklamen har många kort i ärmen. Det finns andra mediestrategiska vägar. Som den att inte se ut som reklam, som att låtsas vara teve, film, tidning snart till och med konst, roman och dikt. Vänta bara. Snart kommer verklighetens och overklighetens aktörer att stövla in och ur varandras liv. Då kan många komma att tro att det är ICA-Stig som är verklighetens handelsman och att den där Kamprad nog är någon man stött på i en teveserie.

3534654873 Ac14e33105 2
© Sagrado Corazon (CC BY-NC-SA 2.0)

Hädisk reklam.

Posted on 5 juni 2014

Reklam blir som sin tid. Det är där den hämtar sin näring, sina berättelser och sin stil. På det sättet blir den även en spegel. Det som passade sig ett år kan tio senare orsaka folkstorm. Jag vet, jag har själv varit med om att skapa krigsrubriker på kvällstidningslöpen.

Det var 70-tal och vi arbetade (på Arbmans) för bensinbolaget Gulf. Ett bolag som alla andra. Det kvittade de flesta bilister var man tankade, allt som skiljde var en och annan ettöring på priset (bensin kostade runt en (!) krona litern då) med möjligheten att få en solhatt eller en isskrapa som tack.

Vi menade att man kunde använda pengarna bättre. Ta tillbaks en och annan allmän rabatt-ettöring och för pengarna istället bedriva trafikpropaganda. Skapa innehåll skulle man kanske kalla det idag. Så blev det. I flera år gick Gulf före lagstiftningen t.ex. med krav på att alla skall använda säkerhetsbälte, året därpå med att alla alltid måste ha halvljuset på.

Varje annons avslutades med att ”Om du lovar att alltid köra med halvljuset på får du tanka varje liter 3 öre billigare hos oss”. Gömda vid trafikljus lite varstans, i diken och bakom byggnader, låg hundratals inhyrda skolungdomar. Kollade ljuset, bältet osv. och antecknade bilnumret. Nästa annons blev ”Tack för att du …kom in så får du…” Varpå tusentals bilnummer listades.

Ett tredje år fick vi för oss att påpeka att alla i familjen borde få köra bilen då och då. Flera olyckor hade uppmärksammats där ovana bilförare ansågs bidragande. Då mer än nu var bilen mannens egendom och domän. Kvinnan fick köra när han så att säga var indisponibel. Sonen och dottern nästan inte alls trots färska körkort som behövde underhållas.

En annons blev denna: Bild framifrån rakt in i framrutan. Där sitter hon och han. Hon framåtlutad över ratten och styr så knogarna vitnar. Man förstår av klädsel och smycken att de varit på galant partaj. Han sover sött. Rubriken Lördagsnattens farligaste bilist satte eld på debatten om kvinnor och bilkörning. Ordet feminism var knappt uppfunnet, men väckte förstås även sådana instinkter.

Vi var naiva. Fattade inte vad vi rörde vid. Den annonsen hade än idag inte kunnat publiceras. Nu kör både män och kvinnor bilen allt efter behag och lägenhet. Och frågan om vilket kön som är bäst på att köra bil är tack och lov sedan länge uppeldad på den bakgård den aldrig borde ha lämnat.  

Det andra exemplet är talande för vad tiden tål. Och absolut inte tål. Annonsen: En man, pappa förstår man, sitter i sin fåtölj och läser tidningen. Bredvid står sonen, nykläckt körkortsinnehavare, med utsträckt hand, som bedjande. Rubriken: Fadern, sonen och den heliga bilen.

Vi vaknade i Nässjö den morgonen. Hade intet ont anande varit på kundmöte dagen innan med åtföljande middag. Krigsrubriker toppade varenda löpsedel utanför varenda kiosk. Stora som ”Vakna Ingo du vann! om nu någon minns den. Hur som helst bokstäver av största storlek. Där skreks ”Ingen kristen tankar Gulf” och på en annan ”Kristna fördömer hädisk annons!”. Vi köpte allt vi kom över även Göteborgs Posten som anslagit hela mittuppslaget till denna nyhet. Där satt kristenhetens tre stora Levi Pethrus, Arne Imsen och ärkebiskopen sida vid sida över hela uppslaget till rubriken ”Kristenheten äntligen enig; fördömer hädisk annons”.

På Gulf var man inte glad åt uppmärksamheten. Vi fick lova att utrota varje tänkbar kopia (avdrag hette det då), varje skiss och allt som över huvud taget andades denna annons. Jag sparade dock några ex. som jag tillsammans med annat ur gömmorna skänkt till ”Reklammuséet” ett par trappor upp i Landskrona Museum. Har du vägarna förbi och är intresserad av reklam, titta in där. Det är väl värt ett besök.

Även efter denna delkampanj fortsatte marknadsandelarna att öka. Vid den här tiden mättes skillnaden mellan bolagen i tiondelar av marknaden. Kampen var stenhård och varje tiondel värd guld. För varje ny kampanj tog Gulf några nya.

Nu är frågan vad som hänt om vi som alla andra länder i Gulf-nätet gjort som reklamprofeterna i Galveston Texas ville: lanserat ”The Running Man”, en idé som gick ut på att senast 30 sekunder efter att man kört in på en station skulle en serviceman (ingen kvinna där inte) komma springande i rentvättad overall och snygga gympadojor. Vi kände instinktiv motvilja. För att få slippa var vi tvungna att infinna oss på Gulfs huvudkontor i Texas och meddela att den idén inte skulle fungera i Sverige. Att den så att säga inte låg i tiden hos oss runt 1968. Och att vi hade en bättre, som gjorde just det. 

Vi i det här sammanhanget var Ove Pihl (art director)och undertecknad (copywriter). Byrån hette Arbmans. Och åren borde ha varit 1968-70.

Gulfresan har en annan poäng. När vi anlände till New York för vidare befordran till Houston låg förstaklassbiljetter och väntade på hotellet. Vi bokade raskt om dem till turistklass och blev på så sätt bjudna av Gulf på en extratur till Mexico City. Det tycker jag så här efteråt att vi var värda.

 

 

10042036304 318f5ae0b6
© DRU! (CC BY-NC 2.0)

Entreprenörsnille.

Posted on 24 maj 2014

Idag när de flesta (inte alla) tycks ha insett att entreprenören är själva förutsättningen för det välstånd som politikerna har att fördela, och käbbla om, kan man undra om de letas efter på rätt ställe. Jag har träffat rätt många under min tid och alltid undrat varför de jag mött så sällan beskrivs så att jag känner igen dem. Inte ens på tidningarnas rosa sidor.

På nyhetssidan är entreprenören en affärsman som tjänar pengar på att ha startat ett eget företag. Och sålt det. Om vad som hänt däremellan får vi ingen djupare insikt. På kultursidan nämns de bara när något borde stöttas eller satsas på.

Inte långt tillbaks var entreprenören en listig typ som startade företag för att få andra att arbeta åt sig, tjäna pengar på att låta andra slita. För många är förvirringen total. Uppfinnare, entreprenör och affärsmän är vitt skilda ting. Mycket förenklat är det uppfinnaren som hittar produkten/tjänsten, entreprenören som hittar marknaden och affärsmannen som hittar förtjänsten.

För dagens politiker tycks entreprenören vara en högutbildad specialist som i kraft av sitt unika kunnande upptäckt en nisch där det finns utrymme för bra affärer. Det hörs om inte annat på hur man talar om skolan. Som om det är där entreprenören blir till. ”Om svenskt näringsliv skall kunna konkurrera utomlands”, sa Lövén, ”då måste vi ha en skola i världsklass”. Jag är inte lika säker på att det är så det hänger ihop. Högutbildade specialister är förstås viktiga för firmans utveckling men det är inte på skolbänken man blir entreprenör.

Nyligen har Svenska Dagbladet tagit sig för att låta läsarna rösta fram alla tiders svenska entreprenör. Det ger tidningen orsak att besöka ett större antal kandidater och belysa deras gärning.

Det är här det tar stopp. Ytterst sällan kommer man bakom de gamla vanliga flosklerna om han som började sälja jultidningar och hon som gick runt och sålde mormors hembakta kakor. Som om födgeni vore allt. Många med födgeni kroknar när geniet inte visar sig ge snabb utdelning.

Jag har jobbat nära flera av SvD:s kandidater, väldigt nära några av dem under många år. Deras företag blomstrar inte därför att chefen är högutbildad specialist, ofta inte ens var något ljushuvud under den skolgång som vanligtvis blev rätt kort, utan därför att han eller hon utrustats med ett sjunde sinne, ett som inte går att förvärva. Vi kan kalla det passion och brinnande lust åtföljd av hängiven livsstil och lite egen personlighet.    

Utrustad med det sinnet förlorar man aldrig eftersom man helt enkelt aldrig ger upp. Man prövar om, backar, segar på, väntar ut, tar en omväg men ge sig – aldrig. Det har inget med födgeni att göra utan är något lurt i arv- och miljömassan. Lusten att skapa, vinna, inte bara pengar utan i kanske än högre grad uppskattning, styr varje steg varje dag. Fighten berusar mer än någon stimulantia. Därför går de gärna och lägger sig när groggbrickan åker fram. Det som då sägs visar erfarenheten att man gott kan vara utan. Tidig frukost är något helt annat.

Den sanna entreprenören är ett proffs väl så excellent som de som skolat eller tränat sig till titeln. Här handlar det om att inte ta ett nej för ett nej, aldrig tycka att läget är hopplöst, aldrig att nu är det bra nog, alltid mena att om vi tar om en gång till så kanske det blir ännu bättre, att ingenting är för litet, att firman består av tusen små rattar som dagligen skall skruvas på, än lite hit, än lite dit och ibland tillbaks till början, att tiden aldrig är helt ute, att man inte har fel bara för att tio andra säger emot, att man hinner om man jobbar på lunchen också, att man alltid tar telefon, ständigt är uppkopplad med familjen i ena luren och en säljare på fältet i den andra, att allt löper samman i tid och rum; stort och smått därför att allt är lika viktigt eftersom allt hänger ihop, att pengar är bra men att de gör mer nytta i företaget än på privata utsvävningar, att spel är för osäkert och att aktier och liknande lotterier skall man passa sig för om man inte är ytterst väl insatt i detaljerna. Att lån är en styggelse och kostnader ett nödvändigt ont, att fakturor skall granskas med lupp. Att bästa sättet att leda är att föregå med gott exempel, vara först på jobbet till exempel och åka hem från konferensen så fort det bara går. Att punktlighet är en dygd och komma för sent slöseri med allas tid. Slöseri är förresten det värsta av allt. Jag kommer att tänka på maratonlöparen som på frågan varför han vann sa att ”jag sparade lite på varje steg”.

I mångt och mycket (inte i allt) känner jag igen mig själv, det vill säga kreatören i mig, framför allt den jag blir när jag går in på tjänsterummet. Nyckeln kan finnas precis var som helst. I en detalj som ingen förut upptäckt, som ingen akademi i världen kan kartlägga. Jag erinrar mig en episod från Arbmans. En ung man söker jobb, står inne på Leons rum nära dörren eftersom han vet att audiensen när som helst kan vara slut. Pläderar vältaligt för sin sak. Plötsligt avbryter Leon med ”du låg bra till ända tills du började räkna upp alla skolor du gått i”.

Det säger sig självt att det har sina sidor att försöka samarbeta med envisa entreprenörer. Men den som lyckas kan bli upptagen med nära nog apostels rang. Inte sällan som vän. Då har man tjänat ihop till en långvarig relation som inte spricker för att man, så länge man tror på sin sak, har fel ibland. Då är det högt i tak. Men också skydd i lä från alla som i tid och otid vill vara med och blåsa runt lite damm. Då är tilliten total. Andra sidan av det myntet kallas förtroende. Där gäller antingen eller. Brister det är det kört, hej och god natt. Har långsinnet väl slagit till är det inte bara långt utan mer eller mindre evigt.

Något mer omodernt är en sann entreprenör får man med andra ord leta efter. Märkligt att de över huvud taget finns.