Bara Ord

En blogg om just det

Svensk reklam är skit

Posted on 9 januari 2014

Så skaldade ett par ynglingar (Lars Forsberg och Björn Schumacher) i entrén till reklambranschen i mitten av 80-talet. De var arga, unga, villiga att visa skillnad (vilket de gjorde) och vi som redan satt fint i fåtöljerna tog åt oss eftersom även vi såg att det mesta som producerades faktiskt var just skit.

Men sitter man mitt i tar man åt sig. Det har jag nu gjort i bortåt fyrtio år varav ett par till och med som ordförande (i Sveriges Reklamförbund) för ”skiten”. På den naturliga frågan från nya bekanta ”och vad sysslar du med” är det fortfarande lika tillkortakommande obekvämt att svara ”reklam, jag är copywriter”. Det är inte som att säga ”läkare eller sjuksköterska eller busschaufför” och att det sedan är bra med det.

Till det kan man förhålla sig på två sätt; svamla om att man egentligen sysslar med marknadsföring, marknadskommunikation, varumärkes- och plattformsbyggande, branding osv. Jag försökte själv med något i den stilen när jag för ett antal år sedan mötte Leon, min gamle lärare, och han artigt frågade vad jag ”gjorde nu”. ”Och du då”, sa jag efter utläggningen? ”Skriver brev”, sa han och menade förstås att ”det är det allt handlar om”.

Det andra är med andra ord att stå för det man gör, kalla det för vad det är och viktigast av allt att man gör allt man kan för att det man själv släpper ut skall vara bättre än ”skiten”, så mycket bättre som bara är möjligt.

Nu kan man förstås säga, som politiker gärna gör när kragen sitter trångt, att det inte är mycket bättre i andra länder. Även till och med ännu sämre. Vilket man inte behöver vara världsresenär för att se. Så vad är det då som gör alla dessa miljarder världen över så bortkastade? Hoppas jag får några bra tankar om det längre fram.

Jag har delvis redan försökt. Lite fåfängt måhända men jag har alltid varit villig att vitt och brett försöka berätta och förklara framför allt ”hur det går till” för att på det sättet nyansera bilden. Jag blev en gång uppringd av Jan Guillou som då regelbundet skrev en dubbelsidig söndagsartikel i DN. Den här gången ville han gå till botten med fenomenet reklam, denna gigantiska världsindustri och kulturella spegel. En befogad journalistisk idé som emellertid ingen längre tycks få. Naturligt tveksam till hans uppsåt förstod jag att antingen svarar jag undvikande och så kort och smart jag kan eller också så utförligt och ärligt jag kan. Jag valde det senare och han visade sig vara en sann journalist, en som ville förstå. Artikeln dröp inte, som vanligt annars bland granskare av reklam, av förutfattade meningar, ytlig grundforskning, färdigt tuggade epitet och oviljan att se skillnad på skit och det som faktiskt är ganska bra ibland till och med väldigt bra. Utan blev en av de bättre jag läst.

Bekvämt tillbakalutad på läktaren svarar jag numera på frågan vad jag sysslar med nu för tiden. ”Forskar lite – i ämnet Copia, du vet”.

Copia

Posted on 9 januari 2014

Samma historia kan berättas på tusen olika sätt. Några är bättre än andra, ett är allra bäst. En gammal kollega till mig Desiderius Erasmus (1466–1536) menade t.ex. att det finns etthundrafemtio varianter på ”ditt brev gladde mig mycket”. Han skrev en bok om det. Den heter De Copia och utkom 1512 och kan med andra ord vara lite svår att numera få tag på. Copia är latin och betyder ungefär abundance på engelska dvs. rikedom, överflöd. Men Desiderius talade inte om pengar utan om något betydligt värdefullare. Om konsten att berätta, beröra, argumentera, engagera, övertyga och allt vad du vill av det som vi idag buntar ihop under Konsten att kommunicera. I det sammanhanget blev Copia ungefär ”allt som står en berättare till buds i form av såväl stil som argument”. Ju mer man har av den varan desto bättre blir det, trodde Desiderius. Jag tror att det gäller än.

När man som skribent erbjuder sin Copia till att föra andras talan kan man kallas copywriter. När man behåller Copian för sig själv är man författare.

Läs också Tredje radens fond!

Tredje radens fond

Posted on 9 januari 2014

Tredje radens fond, men första bänk eftersom både syn och hörsel börjar bli lite sämre. Gärna ytterplatsen 745 eller annan där omkring. Gärna se och höra med andra ord, men knappast synas eller delta. Man har tid att tänka här uppe och jag har alltid haft för (o)vana att inte så lätt släppa det som far förbi. Sätter man ord på det tänkta, så färdigt ordnade som möjligt ungefär som Desiderius menade att man skall försöka sig på, så sitter allt bättre.

Här uppe, snett uppifrån och på lite avstånd ser man både det som händer på scenen, mer helheten än detaljerna. Och publiken. Och man undrar vad den tänker och känner om det den ser och hör.

Jag var med på senaste guldäggsfesten. Ove (Pihl) och jag lockades att som två gamla dinosaurer dela ut pris. Ett bättre skäl att gå dit var att på nära håll få se vad svensk reklam uträttar idag, när den är som allra bäst. Det sämsta ser man ju ständigt ändå. Efteråt vid bordet ville ungdomarna veta vem jag är. Jag började med Falk & Pihl. Nä? Arbmans då? Nä? Men Leon Nordin vet ni väl vem det är, sa jag och såg mig allt desperatare om bort över bordet? Vad hette han, sa du?

Jag hade kunnat berätta om en kultur där det här med guldägg var var dags omelett. Men vi pratade om reklam i mobilen.

Jag ser mig om på tredje radens fond. Perspektiven hisnar. Publiken tonar gråsvart som en oläst textsida men hon intill är så nära att jag ser hennes pupill spegla sig i glasögat. Väl uppe på Maslows slutsteg, det om självförverkligande, är vi oss tämligen lika, tänker jag utan att på något vis vara först med det. Genom århundradena drivs vi av samma behov och längtan. I hopp om att få lämna ensamheten börjar vi berätta för varandra. Kommunicera kallas det. Till och med första skrivtecknen handlade, på sitt sätt, om de mest fundamentala behoven, gissar jag. Och före dem, för bortåt fem tusen år sedan, även bilden. I Egypten fanns hieroglyfer såväl för olika fåglar som för hur de sjunger.

Idag talar man om att en ny teknologi förändrat allt. Som om inte pennan gjorde det. Och skrivmaskinen. Och filmen. Och tidningen, radion och teven. Som om en ny människa nu är född, som inte kan läsa, bara se bilder, höra musik och som inte känner i hjärtat, drabbad av en extra bra text, det människor alltid känt.

Självklart förändrar tidens teknik våra sätt att mötas; mot allt oftare, allt fortare och med allt fler samtidigt. Självklart förändras därmed även språket, gesterna och de sociala formerna. Men allt det som vi innerst inne menar och allra ytterst drömmer om är sig tämligen likt.

Jag märker själv hur mitt skrivande blir alltmer olikt ”alla andras”. Mindre modernt om du så vill. Idag tycks finnas ett särskilt bloggspråk. (Det skiter jag som jag hoppas att du märker i). Men bra reklam är inte mode. Må vara att den form den slutligen kläs i kan vara det. Bra reklam börjar med sökande efter det intressanta innehållet. I det döljer sig den blixtrande tanke som plötsligt konkurrerar ut alla andra. Det handlar därför inte så mycket om hur du skriver, sa Bill Bernbach, utan om vad läsaren får ut av det.

Dålig reklam är just det; ingenting att få ut något av, platt men kanske snyggt brun ovanpå som även den plattaste pannkaka kan vara. Mest bara ett brus inte olikt ett evigt tinnitus.

Nu sitter jag här med en blogg som skall påfyllas. Ibland oftare än annars. Sommartid förmodligen mer sporadiskt för då flyttar jag in i en stuga vid havet, intill de höga bergen och de djupa dalarna på Höga Kusten. Där lever fortfarande urgamla sanningar, även om reklam och marknadskommunikation. Så urgamla att de faktiskt är eviga.

När jag går in i järnaffären är man glad över att åter se mig. De vet att jag älskar deras bygd. Men ännu gladare blir man över att jag ständigt köper ny färg eftersom fjolårets rester som vanligt frös eller torkade in. Men det säger man förstås inte, pjäsen är subtilare skriven än så, man kan sin Desiderius och har filat på replikerna till och med ärvt dem av tidigare generationer:

– Nä men hej, jaha nu är det sommar! Hann du måla färdigt i fjol?

I november var jag i New York. Det var under Thanksgiving och Den Stora Paraden samlade tre och en halv miljon newyorkers på sidogatorna till 6:e Avenyen och Broadway. Paraden är varuhuset Macy´s stora årliga reklamsatsning. Inklämd på 37:e gatan kom jag att tänka på Barnens Dag i Kalix runt 1950. Min pappa och ortens övriga affärsidkare hade som affärsmännen på Macy´s och alla andra före dem förstått att ingen impact är så stor som känslan av att uppleva något minnesvärt tillsammans. Därav all rinkreklam, inser jag nu.

Ett år var jag och en flickkusin, vi kan väl ha varit 7-8 år, utklädda till brudpar i full mundering och satt på taket till familjens lilla bil. Framför oss hade vi två cykeldäck klädda i guldpapper som omfamnade varandra. Min pappa var guldsmed och ville att alla skulle förstå att det var hos Falks Ur & Guld man skulle köpa ringen. Hade han varit i reklambranschen kunde han ha fått hämta pris i Stockholm.